Farewell, dear Ramadan

Nu är Din sorti ett faktum, kära farbror. Tidens svarta och svepande vindar slukar Dig, och hur mycket än vi håller i Dig så vet vi, innerst inne, att vi inbillar oss att vi undviker det oundvikliga. Din ödmjuka och blygsamma avsked lämnar ett ärr som kommer att svida länge och man är aldrig förberedd på den. Den där klumpen i halsen som vuxit till sig sen sist sitter där som en tumör, och alla sväljningsförsök är till spillo. Det går inte, inte när det är Dig det handlar om. Farbror, ha överseende med vår upprördhet och förtvivlan. Du gillar inte se oss på detta sätt, men vi kan inte hjälpa det. Ha överseende med vårt trilskande, vi är inga mer än människor i trotsålder, som önskar att Du stannade längre än vad Din Vise sagt till Dig att göra.

Farbror, vi har fastat så länge Du har varit med oss. Vi har fastat med våra magar, ögon och öron. Vi har låtit våra torra strupar hedra Dig och vi har sövt våra begär i din tjänst. Farbror, vi har låtit våra steg fasta i rätt riktning och vi har låtit våra händer fasta med rätt gärning. Vi har betalat kroppens skatt och vi har blivit ersatta med själens ädelstenar. Många kränkte Dig och Dina intentioner. Många vill kuva Dig under deras egen förhävelse, men med Guds hjälp stod vi emot, farbror. Var det någon som dog i vårt avlånga land på grund av sitt fastande? Var det någon som dog i vårt avlånga land på grund av någon annans fastande? Farbror, ju mer de föraktar Dig desto mer faller vi för Dig. Det rymliga hjärta Du håller oss och Dem i är över oss, så långt sinnena kan förnimma. Det är bara Din Vises vägledning som kan göra detta.

Farbror, vi har gjort allt i vår makt för att vara de gästfria värdar Du förtjänar att ha. Vi vet att vi aldrig kan fylla den rollen, med våra brister och svagheter. Vi har gjort så gott vi kan för att jämka våra brister med de gåvor Du gett oss, och Du har våra motböcker. Du har varje undvikligt utlägg och betydelsefull intäkt nedtecknat hos Dig. Däri står även våra vitsord, klander, tantiem och skulder. Vi vädjar till Din ömhet, påtala oss inte inför Din Vise. Påtala inte vad vi skulle ha gjort bättre. Vi vädjar till Din Vise om förbarmande över vår misskötsel av Ditt gästande. Vi vet att Du aldrig skulle klaga, men vi kan inte hjälpa att se våra bon som ovärdiga Dina fötter. Förlåt oss våra synder, och förlåt oss våra brutna löften!

Vi gör alltid mindre än vad vi borde göra, och vi klagar ständigt på antingen för stor börda eller för lite kraft. Vi har dock ingen annan än oss själva att klaga på, och det är aldrig för mycket att göra eller för lite kraft att göra det med. Vi är svaga och lata. Du är hos oss en gång per år, farbror, men dina bröder kommer efter Dig. Den ärade Shawwal, den starke Shaaban, den segrande Safar och alla de andra härliga gästerna. Vi borde, kan och måste göra alla Dina gästande bröders glädje lika stora. Deras gästande måste föräras samma tillgivenhet farbror, för alla har de sina egna motböcker. Detta får vi dock lägga åt sidan i några dagar. Din Vise tackar oss för att ha mottagit Dig, och det är tre dagars firande med Hans välsignelser. Det är läkaren som tackar den sjuke för att frisknat till, istället för det omvända. Min tunga kan inte uttrycka uppskattningen av denna vördnad, för mina sinnen begriper inte dess omfång. Jag dock inte skaka av att Du inte längre är med oss. Kanske är jag inte här nästa år för att öppna famnen mot Dig, men tro ej att jag har valt det själv, farbror. Tårdrypande kan vi inget annat än att ta farväl, så farväl, älskade farbror, farväl. Må Din Vises ljus lysa över oss och föra oss samman igen - nästa år, eller i livets rendezvous.

Why does Birgitta Ohlsson want to kill us?

Ok, Newsmill har kanske inte presenterat sin profil som den sakligaste mest rumsrena plattformen för polemik. Jag menar, kom igen, ifall man städar rent podiet och bjuder upp en hederslös sexist så har man visat var skåpet ska stå. Det är därmed inte sagt att allt siten gör är uteslutande av ondo. Det har sin charm att röra om i grytan och se vart det leder, och vågar man sig på att sticka in ett lem i en bikupa så får man vara beredd på ett och annat stick.

Jag kan dock inte låta bli att förundras när en folkvald missbrukar sin offentliga ställning till personlig vinning. Många gör det, vissa mer än andra. En liten del gör något häpnadsväckande - de använder de resurser och möjligheter de fått tillgång till i landet de där har blivit valda till att agera ambassadör för ett annat land. Med andra ord - dina och mina skattepengar använder den kända Israelmegafonen Birgitta Ohlsson för att springa Israels ärenden. I detta ingår inte bara ett ganska motbjudande offentligt smackande och slickande av allt Israel gnuggar rumpan mot, utan även en långsiktig och långdragen demoniseringsplan av muslimer och araber. Denna rasist låter inget tillfälle gå till spillo utan att ha, i tid och otid, direkt eller indirekt, slängt en känga på sitt favorit hatobjekt. Självfallet görs detta bäst med en ömtålig bebis i famnen som absolut inte får röras. Det senaste i raden är Ehud Olmert efterträdande av den kvinnliga Mossadmörderskan, som på ett knepigt sätt bändas till kritik av hennes hatobjekt. Artikeln ska handla om Livni, och mitt i ämnet harklar sig Birgitta och talar med hög röst “innan någon börjar tala så vill jag bara åter påpeka att mussar och araber gemensamt suger getsvans.” Tack Brigitta, vi höll nästan på att glömma hur usla vi är. Vad skulle vi ta oss till utan folk som dig, som ständigt påminner oss om hur mycket sämre vi är som människor? Det är alltid skönt att Du, liksom Dina Israelslickare, pincettväljer FN-rapporter och resolutioner. När kommer Du, för en gångs skull, att tala hederligt, och….ja….citera en resolution mot Israel istället (USA-vetoade ej inräknade)? Är det ett så svårt uppgift att vara uppfylla? Är hederlighet, ärlighet, saklighet och andra positiva personlighetsheter saker osm Du lägger i lä när muslimer och araber kommer på tal? Du har visat hur du kan vinkla, missleda och ljuga, men Birgitta - varför måste du ständigt trycka på avtryckaren bara för att visa att du kan det?

….for hes a jolly good fellow *breathe*, and so say all of us!

Nu är sådär dags för farbror Ramadan att åka ifrån oss. Hans väskor är redan packade och står på rad, väntandes på att bli uppburna till tidens intet. Själv är han på sitt brukliga sublimerade humör, men det något alldeles extra med honom nu. Hans blick ler skinande mjukt, men samtidigt finns det en spänning däri som är smittande. Man har det på känn, för hans pupiller är förrädiska och avslöjar allt han har i hjärtat. Viskningar och rop, ingen gäst undgår att se det. “Du vet det lika väl som jag, för den är lika mycket din som min. Den är ditt skott och min stjälk, den är din rot och min stam, den fick mig i versen och dig att rimma.” Det är rätt, farbror Ramadan, snart kommer den riktiga Dagen D i uttryckets tidlösa bemärkelse. Vår farbror har sin födelsedag i dagarna!

Det drar ihop sig, ska ni veta. En hel del ska fixas inför den stora dagen. Ni vet ju hur det är när stora evenemang är på gång. Det ska städas rent ur samvetskvarnen, ärlighetsdukarna ska tvättas rena och strykas, finporslinet läggs fram för välsignelserätterna och det enda som anstår vidröra dem är själaportarnas silverbestick. Till dem serveras fridens elixir, där smådruckna på dess nåder viftar med sina glas för påfyllning, ända till solens uppgång. Inte en tum hittar du odekorerat med barmhärtighetens gyllene fjädrar och förlåtandets ädelstenar. Det är inget att jämföra med ett stort fest. Inget öppet hus kommer i närheten. Galorna kan begråta sina ringa formar så länge de behagar. Detta är dagen då världen skakades ur sin persisterande dvala och blev aldrig sig likt igen, det var då skyarna mörker släcktes med ljuset från änglavingar och Guds sista skolning var inledd. Enfalden örfilades, egoismen brottades ner och arrogansens fundament smältes bort. Aldrig hade man hört detta skrik. Nu var det slutebb för den egenkäres råhet, upplysthetens tidvatten bjöd på oförtröttlig flod.

Man kan bli lätt förvirrad när man går på allmaktnattens kalas. “Seriöst gott folk, vems födelsedag är det egentligen” undrar många oinvigda. Legitim och befogad fråga. Inte kan det vara lätt att utmärka kvällens stjärna när alla andra är minst lika uppklädda, minst lika glada och minst lika gästfria. Dessutom är det han som ger oss gåvorna, mycket större och många fler än tidigare. Det är han som uppvaktar de närvarande. Det härliga finns i förklaringen. Det är farbror Ramadans födelsedag, men också födelsedagen för farbror Ramadans alla syskon, släktingar, vänner och bekanta, och födelsedagen för det som gjorde honom till den han är. Därför blir glädjen så stor, för folk firar sig själva och sina nära och kära. Man firar det slutgiltiga förnuftets nedkomst och uppväxt. Gratulationer sprids runt såsom epokskiftenas krona förtjänar att föräras. Man står där och tänker “farbrorn måste vara rätt så öm efter alla kramar, axelklappningar och kindpussar.” Nej då, inte syns det på honom i alla fall. Han är som oss andra i detta, han glädjer sig för sin egen och alla andras skull. Främst är det ändå oss han hjärtligt gratulerar, som han och hans släktingar finns tillför. Vi är så lyckligt lottade, mer än vi kan ana. Det ser vi farbror, som du märkt i att vi blir bara fler för varje år som vill in under ditt tält. Din närvaros glans och dess frukter har stegrat konstant sedan du kom, och nu svävar vi på toppen av din härlighet. Vemodet trycker på rejält, klumpen börjar växa i vrångstrupen, du är inte med oss länge till. Den sorgen spar jag till senare, för nu är det annat som är på gång…

Ha den äran farbror, din gamle teddybjörn! 1400 bast och inte en endaste rynka! Du är fortfarande kvickast - där du klår alla med din snabba ankomst och avgång, du är fortfarande starkast - där den bindning du alltid skapar dina lärlingar emellan avundas av partiklars alla element, du är fortfarande populärast - där du ständigt omringas utan en stunds ro. Må din vise skona vår ålder så vi ber om att stå i tjänst för din dag.

(Psst, vill flagga för det av FFF uppmärksammade utvisningshotet mot Hassan Asad och namninsamlingen mot beslutet som de har anordnat. Bra tjejer, bra!)

One coffee and a "feel good" injection, please

To the gluttonians of life and the holy month

Om fattigdomen var en man hade jag tagit livet av honom med egna
händer

Omar Ibn
Khattab

Inläggsmusik: spelas upp och lyssnas på medan inlägget läses

Slöseri...överkonsumtion...lyx...extravagant leverne. Den moderna människans inkompetenta kartläggning av den egna arrogansen har förblindat henne inför hennes dödlighet. En egocentrisk hybris flyter svävandes genom världens gator och gränder, och ju rikare ett folk är desto tjockare tordes den dimman vara.

Det är en frestande dimma för den som är lagd åt likgiltighet, för såsom en sederande gas bedövar dimman rösten som viskar samvetets kvaltal. Den trampar ner den där obehagliga känslan av vanmakt inför sin egen olust och lämnar fritt utrymme för den åtrådda avskärmningen. “Lev i nuet, vännen! Du saknar möjlighet, ork och intresse att hjälpa din nästa. Han skulle säkerligen inte göra samma sak för Dig.” Och vi människor andas in den och låter den strömma genom våra ådror där den blir ett med vår nya masspsykotiska verklighet.
En verklighet som inte är verklighet och som vi vill bejaka. I denna fiktiva idyll tycker vi ha funnit oss en väg där vi slipper bry oss eller oroas. Vi klistrar fast ett sönderblekt och kollagenförstärkt leende på våra Butox-utslätade ansikten, falska miner, ansträngda som violinsträngar. Vi suddar ut skärpan av jordelivets vågor med att förblöda dess moder. En djungelmentalitet, omoralisk, otyglad och brutal. Detta inte är vår essens, det vet vi, men vi låter oss bli bedragna och förgätna för vi räds att valet inte ska kittla vår själviskhet lika ljuvligt.

Du som är muslim borde veta bättre, för Du känner till Dina plikter i jordelivet. Du vet mycket väl vad Dina rättigheter och skyldigheter är, och Du vet att Du inte kommer undan ditt svek, ärade och betitlade skapelsekrona. Då får du stå till svars för det Du gjorde men skulle inte har gjort, och för det Du inte gjorde men skulle ha gjort. Där kommer ingen undan, och inga lögner, undanflykter, svepskäl eller anhållan om uppskov hjälper. Dom jordavalserna må Du virvla dig och andra godtrogna med, men dess makt upphävs i det ögonblicket Du andas ut ditt sista andetag och dess signum fryser fast i Dig, skälvande ryslig som Din kropps kalla döda händer. Det blir Din förbannelse, Din plågoande och Din eviga mardrömsparalys. Så varför tillgriper Du denna otäcka livsstil när det inte anstår Guds vägledning i Ditt liv?

Strunta i mig, jag är ingenting! Fråga Dig själv om detta, för Din vägledare kommer att ställa samma fråga - varför svek Du vägens syfte?
Varför duger bara hästens sängar för Dig när andra sover på bar mark?
Vad skulle rasa samman i Ditt liv om pengarna, som Du köper din andra 40 tums tv för, istället används för att föda några familjer i månader?
Varför slänger Du kungarätter i kungaportioner när profeten la en sten mot magen så att hungerns kvädande stillades?
Du är kvick med att uppdatera datorns brandvägg, varför försummar Du själens brandvägg? Varför motstår Du inte jordalustans nycker?
Blir Du visare, rikare, friskare?
Muslim - slit itu dig själv innan Du når Din punkt utan återvändo! Gräv ner Dig innan Du blir det profeten flydde ifrån. Fasta för någon annans skull. Fasta för Din granne, fasta för Ditt folk, fasta för Ditt kön, fasta för människan. Fasta med Din mage så att någon annans mage fylls. Fasta med Din plånbok så att någon annan får ett värdigt liv. Fasta med Din överdriva förbrukning så att moder jord kan vila sin trötta kropp. Fasta med Din själ, låt den växa. Om Omar Ibn Khattab inte lyckades mörda fattigdomen så kommer Du inte heller att göra det, men Du kan lamslå den. Du kan slå undan benen på den titt som tätt, och trycka in Ditt knä på den ömmaste punkten i dennes ryggrad. Börja med dess tentakel i Dig, som gör Dig fattig på känslor för och lojalitet mot Guds budskap. Egga Ditt samvete, väck eländet från sin fulhetssömn, skrik i dess öra “DU ÄR MUSLIM!”

...and you will never see art the same way again...

Populärmedia är en finurlig sak. Den för samman folk, samtidigt som den delar oss. Vi må gilla litteratur, men alla gillar inte samma typ av litteratur. Man kan till och med vara anti en viss typ av litteratur. Jag är den sorten som uppskattar ett brett lager över en smal hög. Jag delar med mig av 2 ovanliga former av tolkningar.

Så har du inte hört Metallicas "Nothing else matters" tolkas av en turk:



...och jag tror inte heller att du har lyssnat till Qatarianer ge sin version av Super Mario Brothers-temat:

One fine median ramadan evening…

Innan du börjar läsa ska du öppna följande länk och lyssna på stycket medan du läser.

Idag är det den 14:e dagen av ramadan. Vi står strax intill mittenstrecket för den heliga månaden. Vi har dock inte vandrat uppåt för att glädjas åt att det äntligen är utför, och vi har inte slitit halvvägs för att se ett ljus i tunnels ände. Inget av den sortens klagorop besvärjer vi. Istället inleds farvälanropen som det blir tal om hädanefter. Under ramadans första hälft välkomnas dess välsignade steg i våra böner och kvällsrecitationer, och efter det börjar det sorgsna förberedandet för dess avfärd.

Det är något mycket speciellt med kvällarna under ramadan. Det är inte (bara) maten och dess rutiner, det är inte (bara) det elektrosociala uppsvinget (japp, TV:n blir en del av det sociala nätverket då det rent traditionellt varit så att många tv-kanaler, med säten i muslimska länder, storsatsar på kvällsnöjet i form av speciella tävlingsprogram, serier (alltid 30 avsnitt) och andra nyttoprogram), det är inte (bara) den behagliga känslan av prestation och samhörighet. Vi serveras en grovkornig strössel på fastans sötma, och det är den delade, och därmed dubbla, glädjen i form av sällskap. Kvällarna fylls med aktiviteter för den villige, och däri finns ett exklusivt umgängesatmosfär. Folk umgås, folk vill umgås!

Moskén blir ofta träffcentrum där det inte är ovanligt med fastebrytningsmåltider som det bjuds på av någon (i sällskapet), antingen i sitt eget eller någon annans namn. De besökande bryter sin fasta, och sedan är det gemensam kvällsbön. Sedan går samlingen tillsammans över till den serverade maten och en charmig stämning infinner sig där smaken av vandrande fat- och skålinnehåll fäktas med smaken av umgängets olika personligheter om ens uppmärksamhet. I hörnet sitter böneledaren, som automatiskt tillämpar en faderlig roll genom att se till att alla får mat och alla är belåtna. Han är en av två som ständigt håller sig ajour på matbordet är inviterande. Vi har skojaren som redan avfyrat ett par träffsäkra salvor, ofta mot en utvald god vän. Den personen ligger definitivt inte på lata sidan, utan kontrar med en skarp, och till sällskapet nöje, frän replik. Här är det inga sura miner eller förolämpningar som åtföljer utan man bjuder själv upp och får svar på tal. Gemenskapen är en sammansvetsad kropp som smörjs av ramadans anda.
Även gnällspiken är på gott humör! Han som inte är nöjd med sitt jobb, som tycker att vädret alltid är uselt och som hypokondriskt får ont i magen av rent vatten. Även han ler ovanligt brett och kompletterar konversationen med imponerande inlägg. Bakom honom rusar kvällens värd förbi med extra mat som han bara måste propsa på en vägrande mätt gäst. Han äter, inspekterar tillgången på mat, serverar, kollar med böneledaren och är på konferencierhumör hela tiden. Sedan har vi den siste men absolut inte minste. Den skrällige, han som hörs högst och bäst av alla så länge han är där. Honom hör man så fort han kommer in i salen, och bara han kan vikariera för halva sällskapets ljudnivå. Det är ändå lustigt, ju jobbigare man kan tycka att han är desto mer tycker man om honom just för den livlighet och spänstiga energi han sprider omkring sig. Hans plats blir klart märkbar ifall han uteblir.

När mättnaden infunnit sig hjälps man åt att duka av, göra rent och dammsuga platsen. Värden med mera fixar efterrätten som kommer med teet och/eller kaffet. Stämningen håller i sig och de lätt matsmältningsdåsiga närvarandena konverserar om allt mellan himmel och jord fram till nattbönen. Efter den pliktiga bönen inleds den frivilliga extrabönen tarawih. Kvällen avslutas med detta, och innan deltagarna lämnar salen meddelar någon att på fredag tar han med sig kvällsmåltiden - alla närvarande och andra medtagna av de närvarande är välkomna. Hur kan slutet av detta någonsin ses med lättnad?

Get 'em boy, get them nazis!

Jag var bara tvungen att dela med mig av detta klistermärke som jag stötte på i Örebro igår under en tjänsteresa. Unikt som bara den!

Why we fast or ”Hi, my name is Sebastian and I am a bastard”

“God has made fasting obligatory so the spirit of sincerity is fostered in people.”

Ali Ibn Abu Talib

Det är många som ställer denna fråga, öppet eller inombords, med mer eller mindre hederliga syften. Svaret som är sprids i mannamun brukar vanligtvis ha en obalanserad karaktär, där alltför stor vikt läggs på, i mina ögon, sekundära faktorer. Fastans obevekliga syfte ligger i dess kärna, som ofta lyser med sin frånvaro. Till försvar av den omhuldade kärnan kan man säga att det är inte alltid lätt att förmedla det man vill ha förmedlat. Man kan ställa ena torra ordet efter det andra på rad, men fastans ärkeavsikt behöver inte uppvisas så flagrant som man själv ser det för det. Vad är då meningen med det? Vad tjänar den fastande på det?

Lägger man bort de uppseendeväckande rutinerna som vissa arbetskollegor frågar dig om varje år - och som varje gång chockas över svaret på frågorna, så har vi skalat av tillräckligt mycket för att få syn på kärnan. Jag brukar mena att födo- och dryckrestriktionerna är de lätta bitarna. Dom gör man (inte) med ett enda dagligt beslut, och råkar man, av glömska, äta eller dricka så sägs det att gud har bjudit på det och att ens fasta ej annulleras - förutsatt att du fastar dagen ut som planerat. Där stannar dock inte fastan, för då reduceras den till en snöplig asketism utan långsiktiga inverkan.

Essens i fastan anrikas i betraktandet av det man ställs emot varje dag, timme, minut och sekund. Varje bråkdel av en oändlig serie med tidsenheter och varje genererad tankes herre - sig själv. Här har du din bästa vän och din värsta fiende när du fastar. Ditt beteende och uppträdande ligger i dina egna händer och ett karaktärsfelsteg är lika kostsamt för värdet av din fasta som att medvetet tugga i sig en *host* banan. Det gäller inte bara att vakta sin tunga, utan också rannsaka sina tankar och tankebanor. Man får helt enkelt betrakta det som en intensiv introvert revidering av ens viljekraft och (förhoppningsvis) uppdatering av det. Fastemånaden utgör då en inventeringsperiod för dina egenskaper, där du har chansen att stärka de positiva bejakande sidorna och dränera de negativa bubblorna som suger åt sig oförtjänt mycket av din energi. Om man går in i detta med god vilja och med en önskan att få det som kan komma så är det inte helt ovanligt att man får sig en serie med aha-upplevelser, gällande både ens uppfattning om ens omgivning och vad man har trott om ens förmågor/brister. ”Ok, det är konstaterat - jag behöver växla ner ordentligt på temperamentet.” Jämför gärna med hur detta skulle vara i arbetslivet: en hel månad där man går genom det man kan, försöker rätta till bristerna och styrka styrkorna, men vetskapen arr det enda utgången det kan bli av det är en win-win situation där man själv och ens omgivning tjänar på denna strategi.

Målsättningen med detta blir en långtidseffekt med förhoppning om permanentande av den nya statusen. Över man upp sitt inre i detta så kanske får man med sig grunderna vidare i livet och kan nyttja dem utöver den där månaden. En nolltolerans mot destruktiva beteenden och drag, där jagets egoism får ligga tillbaka till fördel för dess mer generösa sidor. Kroppen, själens vas, får ges den omstart fastan innebär för den. Och sexet? Tja….de flesta av oss är på jobbet under dom timmarna i alla fall…

Some Ramadan advice from Captain Beelzebub

Det här är ett koncept jag gillar. Nyligen snubblade jag över en serie korta filmsnuttar som på ett förenklat sätt, utan att åsidosätta de mest essentiella delarna, illustrerar den islamiska synen på djävulen och dennes åverkan på mänskligheten. “Whisper of shaytan” heter serien och den är på arabiska med engelsk textning. Tyvärr har jag inte lyckats hitta mer information om den än de snuttar jag kunnat titta på online. Tacksam för mer info.

Det som jag är specifikt förtjust i är dess aktualitet och ämnenas divergens, där de på ett övertygande sätt lyckats göra de olika avsnitten med olika arabiska dialekter. Självkritiken växlar mellan vardagliga trötthetsrutiner till allvarligare problem med svåra konsekvenser, och det är självkritik som jag ser som huvudtesen med serien. Djävulens bästa knep är att vända en person mot sig själv, för det är då obefogad tvivel infinner sig och man spårar ur i självältande. Följande avsnitt handlar om Ramadan och djävulens råd under månaden:



Ännu en sevärd video:

Open letter about us

...But the work of man is only just beginning, and it remains to conquer all the violence entrenched in the recesses of our passion and no race possesses the monopoly of beauty, of intelligence, of force. And there is a place for all at the rendezvous of victory.

Aimé Césaire

Farbror Ramadan har blivit hemmastadd nu bland oss och glädjen som han sprider får sällskapet att pulsera av liv. Tillvaron är ljuvare, höstfärgernas ännu blygsamma tillträde är välkomnat, mat och dryck smakar bättre och kvällsumgänget ligger på en annan nivå. Livet har fått sig en bastant krydda, en hästspark i rätt riktning. Farbror - du är sinnenas tigerbalsam och själens Redbull!

Vet du, allmänhetens respons har varit överväldigande positiv. Nyfikna frågar, diskuterar och undrar över hur konceptet. Folk frågar om rutiner, traditioner och syftet. Man efterfrågar matrecept, ramadanspecifika rätter och måltidvanor. Många undrar hur vi hanterar det i ett icke-muslimskt samhälle, andra är intresserade över dess effekt och de fastandes ork genom dagen. Även om farbrorn och fastan inte är purfärska inslag i Sverige så är ni betydligt mer uppmärksammade i år, vilka drar till sig både ögon och öron. All uppmärksamhet är bra uppmärksamhet brukar det sägas. Jag har vissa invändningar mot uttalandet i sig, men jag gläds onekligen åt responsen. Den är integrerande, deltagande och betryggande. Själva rikets bekantskap behöver inte hittas i allas hjärtan, och årets öppenhet må mycket väl vara den första riktiga kontakten för många.

Ruttna äpplen är en blek analogi, men den gör skäl för begreppet, kära farbror. Såsom sin motpol har den fientliga inskränkta och hatkonsumerade negativa sidan svällt till en gigantisk böld. Arroganta hatare smädar Dig och Ditt koncept. De ifrågasätter rutiner, förlöjligar traditioner och förvanskar syftet. Vissa kritiserar till och med matrecepten och belackar matvanorna. Många av dem undrar hånfullt hur Du kan tillåtas i ett icke-muslimskt samhälle, andra skenslår larm om farorna med fastans effekt och konsekvenserna av den fastandes ork genom dagen. Även om farbrorn och fastan inte är purfärska inslag i Sverige så ses Ni av vissa som betydligt mer hotfulla och skräckinjagande. Jag oroar mig över denna våg av medvetet likriktat hat, som är segregerande, demoniserande och alarmerande.
Motståndet är detsamma oavsett vem man är, hur man är och vad man gör. Både Du och vi är oönskad i egenskap av det man är och det man gör. Nu, när det är moralisk högsäsong för muslimer, när positiv uppmärksamhet riktas mot gruppen, då börjar det klia under hyn och ila i tänderna på hatarna. De beter sig som om det är deras livskonto muslimernas glädje tas ifrån, som om det är deras fickor som töms på den. Detta får mig att tänka på ett annat begrepp - emotionella vampyrer. De närs av andras olycka och sorg, farbror Ramadan! De växer när andra faller och de stryks när andra försvagas. Vilket släkte!

Det ska dock till mycket för att de senare ska stå som segrare. De må ha landvinningar, de må ha aggressiv offensiv och de må vara så hänsynslösa som man befarar, men de saknar något. De saknar det hemliga vapnet, den revolutionerande teknologin, den fulländande ingrediensen som vi, alla andra som inte är dom, har. Vi har - livets välsignelse. Den välsignelse som gör att vi ser livet värt att leva och låta leva i. Den välsignelse som gör att vi värderar livet, vår egen och andras, högt nog att kämpa för. Den välsignelse som gör att vi ser livet med glädje, något att uppleva, dela med andra och inspirera. Människor som bär på så mycket hat som de emotionella vampyrerna kan knappast ses som livsbejakare, farbror. Inte när man närs av sitt hat, inte när man skyr inga medel för att blåsa upp det, inte när man njuter när den orättfärdigt drabbar andra. De är en liten men högljutt grupp och vi ska göra allt för att förhindra dem att vara något mer än osköna sångare. Du är lika välkommen här som på alla andra platser där du har fans!

Kom ihåg farbror Ramadan, detta är något många av oss i Sverige glömmer - det är svenska muslimer vi talar om och inte “muslimer i Sverige”.

Intressant artikel på Sydsvenskan

Worrying about worrying

Cherin på SvD-bloggen har idag skrivit ett intressant inlägg om den oproportionerligt irrationella antimuslimska atmosfärens effekter. Allt som en person rör vid blir till guld har man hört talas om, men dess motsats, som idag är en del av det mediemord muslimer utsätts för, är bara för uppseendeväckande löjligt. Denna spetälskementalitet mot islams teser är djupt oroande. Inte bara ur ett allmänt perspektiv - om du ska dra en slutsats om en sak så kan du väl göra det först efter att du införskaffat information om det, utan även med tanke på den effekt (välmanifesterad bland kommentarerna) den har på efterspelet. Det är inte stenen som svämmar över, det är krusningarna efter det som övergår i vågor. Jag skulle vilja säga att Pekgul förväntas veta bättre, men jag är säker på att hon gör det men håller tyst.

En liten nasheed som omväxling till hatets vågor…

No punishment needed

Den kurdiska nättidningen Netkurd rapporterar om en brittisk tjuv som kommer att ha mycket svårt att förklara varför han inte vill sitta ner på släktmiddagen. Stackare, jag säger bara - AJ för bövelen, AJ!

15 phrases of fame...

Ni har väl inte missat ramadanbloggarna på SvD och Aftonbladet? Mycket intressanta till innehåll och upplägg. På SvD är det gänget bakom Betraktarens Öga som skriver sina erfarenheter. Nu har även undertecknat, yours truly, moi, och för de som missade samtliga hänsyftningars betydelse - bananträsket, blivit nämnd. Ramadan är kul, den är urkul! Och bloggarna, dem ska ni inte missa! Annars åker ni på varsin lårkaka, och det är inte blåmärket jag syftar till….