Semantisk design i händerna på fel personer är en katastrofal företeelse. Metodiken medför oproportionerligt stor makt över såväl det civila samhället som politiken. Vi lever i ett samhälle där experter är våra profeter och politikerna är deras apostlar. Forskarna får avgöra det som är bäst för oss, för våra kroppar, för våra barn, för vår omgivning, för vår framtid. Vi nickar, tar emot och niger i tacksamhet. Vi litar automatiskt mer på personer som skyltar med sina disputationer, docenturer och professurer. Vi gör det för att vi utgår ifrån att de kan sina ämnen och att de är uppriktiga. Vi värdesätter deras visdom och förutsätter att de alltid vill vårt bästa. Tilliten som betros experternas trovärdighet står sällan i proportion till det ansvar som vi ställer dem tillsvars för. Forskarna är samhällets föräldrar och profeter, därav river det ordentligt när de vanhelgar sina positioner och missbrukar dess megafon.
Forskare har trampat in i debatten om islam- och muslimföraktet i samhället, inte som experter, utan som falangister. I den svenska spetsen står - Pernilla Ouis. Åsikten är att föraktet mot islam (islamofobi) bör särskiljas från föraktet mot muslimer (muslimofobi). Det senare bör bekämpas med de medel som står till buds för en civiliserad demokrati som respekterar mänskliga rättigheter. Det första föraktet däremot är inte bara plausibelt utan det är även rättmätigt. Eftersom det handlar om idéer utan kött och blod så kan synpunkter och kritik aldrig få ett hatiskt utspel. Därmed är föraktsassociationen överflödig. Förakt mot människor i egenskap av muslimer ska då behandlas samtidigt som man tillämpar denna fragmentering. Förvirrande? Ja, jag känner mig rätt så konfunderad. De som har anledning att glädjas åt att inte behöva ansvarshållas för dessa åsikter jublar. Demirbag-Sten är givetvis framme och petar på liket. Daryamadj vindsurfar på Mohamad Omars omslagning. Akademiker bejakar rasismen med föreningshumanisternas välsignelse.
Uppdelningen må kunna betuggas i teoriseringssyfte, men det är inte där skon klämmer. Problem dyker upp när frågan ska behandlas empiriskt. Islambaserade föraktet mot muslimen är det som motiverar dess karakteristiska form. Muslimen föraktas just pga sin islamiska livsstil. Föraktet är oberoende av personens kön, ålder, etnicitet, kulturell bakgrund, utbildning, socioekonomisk klass, sexualitet eller något annat attribut som kan hittas i den multidimensionella människan. Ifall det finns ytterligare basis som ger problematiken en intersektionell så tillkommer dessa aspekter utan att röra vid personens muslimska identitet. Den akademiska strävan att dissociera muslimen från sin islamiska livsstil är bisarr absurditet. Atomistiskt tänkande förklarar många saker. I detta fall talar vi om en modell som flyger förbi både atomism och reduktionism för att landa på en säregen plattform. Islams roll i muslimens liv behandlas som en holografisk dimension av denne som man kan gå loss på med blåslampor, cyanid och basebollträ utan att man för den delen ska ha vidrört den fysiska versionen.
Evolutionen som islam- och muslimföraktande strategin har genomgått har lämnat skrämmande Schopenhauer-spår efter sig. I början fanns det inte något som ordet "islamofobi" förklarade: ordet stod för ingenting, för det fanns inte någon islamofobi. Samtidigt som det pumpades med styrka började förlöjligandet: debattörer med fokus på problematiken hånades som halmgubbsbrännare som talar i tungor. I påföljande fasen kom den stormande motoffensiven: ordet missbrukades av chikanerande mörkermän i syfte att tysta kritiker och polemiker. Här har de en del akademiska missbrukare hoppat på vagnen. Kan man inte föra berget till ... så får man föra ... till berget. Man har anammat begreppet men ämnar att klyva det i mindre tuggbara bitar. Tuggbar för vem, inte är det för verkligheten. Försöket att med akademiska röster neutralisera terminologi som beskriver föraktet mot islam och muslimer är en statsfinansierad legitimering av det. Att självrådigt rycka ut ett foster ur en moder för att strypa det gör en fortfarande till en mördare. Övergreppets barbariska smärta kan inte attenueras av att denne ler medan han gör det.
Akademikerna som gett sig in i leken med denna brutala slakt av person och identitet sviker samhällets förtroende i dess skelett. När epitet upptas och modifieras till hederstitulering att stoltsera med så följer den enfaldiga strömmen efter. Rättfärdigandet av rasism på denna nivå är en skam för allt vetenskapen, förnuftet och progressionen stått för. Nästa steg i strategins evolution kan vara farligt nära. Med samhällsprofeternas stolta förkunnande blir opinionen en gisslan i deras manipulation. Föraktets minutiöst planerade devalvering kan göra den föraktfulla attityden inte bara rumsren, utan till och med omistlig i åsikternas grundläge. Alla som vågar kalla sig för demokrater, frihetsälskare, folkrättivrare ska ha med föraktet som en officiell disclaimer. Som en offentlig bikt, där man basunerar ut sin muslimälskande men islamföraktande politik. Oförnuftet, den betydelse- och grundlösa semantiska dissociationen, dess empiriska diskrepans - dessa blir lika intressanta som färgen på dennes strumpor. Konkurrensen bygger upp en konfliktshärd där omgivningen tävlar om att överträffa varandra i vem som är mest hatisk, mest föraktfull, mest förnedrande. Den som bryter detta mönster utesluts som vanebrytande extremist, en som bryter sociala normer. När detta blir rättssnöret, som vi har sett klara europeiska tendenser till, så har samhällsprofeterna lyckats. Det är så humanismen dör, till ljudet av akademikernas applåder.
Forskare har trampat in i debatten om islam- och muslimföraktet i samhället, inte som experter, utan som falangister. I den svenska spetsen står - Pernilla Ouis. Åsikten är att föraktet mot islam (islamofobi) bör särskiljas från föraktet mot muslimer (muslimofobi). Det senare bör bekämpas med de medel som står till buds för en civiliserad demokrati som respekterar mänskliga rättigheter. Det första föraktet däremot är inte bara plausibelt utan det är även rättmätigt. Eftersom det handlar om idéer utan kött och blod så kan synpunkter och kritik aldrig få ett hatiskt utspel. Därmed är föraktsassociationen överflödig. Förakt mot människor i egenskap av muslimer ska då behandlas samtidigt som man tillämpar denna fragmentering. Förvirrande? Ja, jag känner mig rätt så konfunderad. De som har anledning att glädjas åt att inte behöva ansvarshållas för dessa åsikter jublar. Demirbag-Sten är givetvis framme och petar på liket. Daryamadj vindsurfar på Mohamad Omars omslagning. Akademiker bejakar rasismen med föreningshumanisternas välsignelse.
Uppdelningen må kunna betuggas i teoriseringssyfte, men det är inte där skon klämmer. Problem dyker upp när frågan ska behandlas empiriskt. Islambaserade föraktet mot muslimen är det som motiverar dess karakteristiska form. Muslimen föraktas just pga sin islamiska livsstil. Föraktet är oberoende av personens kön, ålder, etnicitet, kulturell bakgrund, utbildning, socioekonomisk klass, sexualitet eller något annat attribut som kan hittas i den multidimensionella människan. Ifall det finns ytterligare basis som ger problematiken en intersektionell så tillkommer dessa aspekter utan att röra vid personens muslimska identitet. Den akademiska strävan att dissociera muslimen från sin islamiska livsstil är bisarr absurditet. Atomistiskt tänkande förklarar många saker. I detta fall talar vi om en modell som flyger förbi både atomism och reduktionism för att landa på en säregen plattform. Islams roll i muslimens liv behandlas som en holografisk dimension av denne som man kan gå loss på med blåslampor, cyanid och basebollträ utan att man för den delen ska ha vidrört den fysiska versionen.
Evolutionen som islam- och muslimföraktande strategin har genomgått har lämnat skrämmande Schopenhauer-spår efter sig. I början fanns det inte något som ordet "islamofobi" förklarade: ordet stod för ingenting, för det fanns inte någon islamofobi. Samtidigt som det pumpades med styrka började förlöjligandet: debattörer med fokus på problematiken hånades som halmgubbsbrännare som talar i tungor. I påföljande fasen kom den stormande motoffensiven: ordet missbrukades av chikanerande mörkermän i syfte att tysta kritiker och polemiker. Här har de en del akademiska missbrukare hoppat på vagnen. Kan man inte föra berget till ... så får man föra ... till berget. Man har anammat begreppet men ämnar att klyva det i mindre tuggbara bitar. Tuggbar för vem, inte är det för verkligheten. Försöket att med akademiska röster neutralisera terminologi som beskriver föraktet mot islam och muslimer är en statsfinansierad legitimering av det. Att självrådigt rycka ut ett foster ur en moder för att strypa det gör en fortfarande till en mördare. Övergreppets barbariska smärta kan inte attenueras av att denne ler medan han gör det.
Akademikerna som gett sig in i leken med denna brutala slakt av person och identitet sviker samhällets förtroende i dess skelett. När epitet upptas och modifieras till hederstitulering att stoltsera med så följer den enfaldiga strömmen efter. Rättfärdigandet av rasism på denna nivå är en skam för allt vetenskapen, förnuftet och progressionen stått för. Nästa steg i strategins evolution kan vara farligt nära. Med samhällsprofeternas stolta förkunnande blir opinionen en gisslan i deras manipulation. Föraktets minutiöst planerade devalvering kan göra den föraktfulla attityden inte bara rumsren, utan till och med omistlig i åsikternas grundläge. Alla som vågar kalla sig för demokrater, frihetsälskare, folkrättivrare ska ha med föraktet som en officiell disclaimer. Som en offentlig bikt, där man basunerar ut sin muslimälskande men islamföraktande politik. Oförnuftet, den betydelse- och grundlösa semantiska dissociationen, dess empiriska diskrepans - dessa blir lika intressanta som färgen på dennes strumpor. Konkurrensen bygger upp en konfliktshärd där omgivningen tävlar om att överträffa varandra i vem som är mest hatisk, mest föraktfull, mest förnedrande. Den som bryter detta mönster utesluts som vanebrytande extremist, en som bryter sociala normer. När detta blir rättssnöret, som vi har sett klara europeiska tendenser till, så har samhällsprofeterna lyckats. Det är så humanismen dör, till ljudet av akademikernas applåder.
4 kommentarer:
Jag bejakar inte rasism. Anklaga mig för något jag står för istället för att hitta på åsikter jag inte står för. Annars blir det bara korkat.
Patrik:
Du är välkommen hit. Här råder det dock till viss del kurdisk kultur och i den brukar man säga att ens välkomst bär och tär man med egna händer. Du bejakar inte bara rasismen mot den islamiska livsstilen och därmed muslimer, som islamofobin innebär och som jag har gett min syn på i inlägget, utan du uppmuntrar läsaren till samma inställning. Du må se rasismen endast ur dess klassiska eugeniska tolkning men du förstår mycket väl att den typen är endast en del av en flora av rasistiska subkategorier. Det är ett ämne som jag har behandlat längre fram här. Att rentvå islamofobin på detta sätt motarbetar inte bara konsekvent realism och pragmatism utan samtidigt innebär tvätteriet ett misslyckat förkläde för att införskaffa en illusionsalibi. Du kan säga att det är skit men du kan inte säga att det är fel, för du vet mycket väl att det inte är det.
Tack för välkomnandet. Jag har haft förmånen att resa runt i den turkiska delen av Kurdistan och träffa på kurdisk gästfrihet live, så att säga. Det var en upplyftande upplevelse, om man undantar det turkiska förtrycket - som vi talade mycket om. Givetvis förde jag inte Islam på tal i varje personligt möte. Det var dock inte av artighet utan för att det inte var en del av umgänget.
Hade någon fört Islam på tal hade jag förstås gärna diskuterat det. Men då hade det varit på inbjudan av värdfolket. Missförstår jag fin blogg helt och hållet om jag tror att den inbjuder till en diskussion av Islam?
Jag ser inte Islamkritik som en form av rasism, lika lite som katolicismkritik eller protestantismkritik är det. Dock kritiserar jag helst de båda kristna traditionerna eftersom de är "mina", så att jag inte sparkar på någon annans tradition utan helst min egen. Men eftersom jag är religionskritiker sådär i största allmänhet så måste jag i konsekvensens namn även diskutera företeelser som Hinduism, Islam, Buddhism och (varför inte?) olika Cargo Cults.
Det är så du ska förstå min Islamkritik - som del av en generell kritik mot religioner. Islamofobi? Snarare religionsmoststånd.
Om du anser det rasism att bunta ihop alla religioner och kritisera dem på lika villkor tror jag du har missuppfattat något fundamentalt i begreppet. Att kritisera en företeelse som religion är lika lite rasism som att kritisera homeopati eller astrologi.
Patrik:
Du har inte missförstått bloggen, även om jag har valt att inte profilera den så strikt som en del andra liknande bloggar. Texterna jag skriver är mina ventiler där mina synpunkter med mina kunskaper och erfarenheter får komma till kännedom. Ofta präglas de av insyn som jag inte sett uppmärksammas på andra platser. Jag utmanar gärna etablerade och onyanserade åsikter med vad jag ser som saknade med oumbärliga aspekt.
Det verkar som att du här, tvärtemot det påpekande inlägget där Nima beröms för sin islamofobi, faktiskt gör skillnad mellan religionsdiskussioner och kritik samt islamofobi vilket är glädjande. Islam som civilisatorisk katalysator, livsstil och livsåskådning är knappast okänd för vare sig religionskritik, islamspecifik kritik eller andra liknande diskussioner. Detta tror jag du säkerligen redan känner till. kritiken övergår utan förbehåll i en rasistisk tolkning när man medvetet läser in extrema och hotfulla attribut som inte hör hemma där. Min idé är inget nytt under solen, utan ett flertal personer, såsom Mattias Gardell och George M Fredrickson, har behandlat ämnet på samma sätt. Att minimera rasismens multigrenade rot är något som inte bara legitimerar en del av dessa och ger dem moraliskt frikort och samtidigt premierar dess utveckling. Dynamiken i sociala förhållanden är inget som låter sig stannas av något och med gynnade rasistiska idéer fritt svärmande utan utmaning så är dess assimilering ej långt borta.
Islamofobi är och förblir en rasistisk idé. Dess pragmatiska konsekvenser, som vi har erfarit i större och mindre skalor i modern tid, visar helt klart vad det är som står på spel. Stommens stam är samma sak - människor som anser sig vara födda bättre. Att en vit, svart, asiatisk och latinoamerikansk amerikan kan hysa samma rasistiska känslor, fälla samma rasistiska slagord och utföra rasistiska brott av samma kaliber mot en grupp talar sitt tydliga språk - det är inte längre den klassiska rassynen som avgör det, utan även andra gemenskap kan skapa grund för det. En etnisk/kulturell rasist i Sverige skulle föredra en finländare 100 gånger om över en kurd som mig och han ger fanken i att om man beaktar just de rubrikerna ur en vetenskaplig aspekt så står kurden faktiskt står närmare honom än finländaren. Rasismens nya former kan man inte missa, inte ens med förblundade ögon.
Skicka en kommentar