Ta en pinne och håll dess mellersta del. Doppa ändarna i hundbajs och räck sedan över den till en valfri person. Tala om för personen att ändarna är de enda platserna på pinnen som denne får hålla i. Utmaningen är att greppa tag i pinnen utan att få skit på händerna. När personen har gjort sitt val och fångat upp din pinne så släpper du ditt grepp och skriker "skillnaden mellan mig och denna person är att denne självmant tagit skitänden medan jag, som höll i samma pinne, har en helt ren hand." Låter detta som ett lömskt, orättvist, bedragande och falskt rävspel? Där har du världen enligt den azurbruna riksdagsledamoten Gulan Avci. I sitt senaste inlägg är hon tydligare än någonsin - även om ett mord på en muslim är hemskt så är ett officiellt politiskt fördömande av det ett hot mot hela mänskligheten. Man får gnugga sig i ögonen både en och två gånger för att försäkra sig om att det inte är grumlingar som ommöblerar bokstäverna till de hutlöst svindlande slutsatserna man läser. Det är inte synen som sviker en, bara den skattemedelsslukande anpasslingen.
Angela Merkel får på pälsen av Avci för att överhuvudtaget ha närmat sig fallet. Protestanterna får på pälsen för att ha visat sitt missnöje. Politikerna får på pälsen för att våga sig på att öppna munnen. Opinionsbildare får på pälsen för att lägga sig i. Praktiskt taget så menar Avci att fallet borde ha stannat som den lilla notis på baksidorna där den hörde hemma. När man diskuterar ärendet på denna nivå så är enda reella konsekvensen att saken förstoras oproportionerligt upp och man ger moraliskt mandat till protestanter som inte är värdiga något sådant. Detta blod får i värsta kvittas mot kontrablod hos araberna och mussarna och det finns det så gott om. Ett fall - inget fall. Avci&co representerar trots allt en förhöjd värld där man inte ber andra om ursäkt. Gör man det så förlorar man en oåterkallelig förmyndarposition som i sin tur öppnar Pandoras ask över mänskligheten.
Tänk så mycket ingrodd vrede och ondska araber och muslimer måste ha som kan kopplas loss över vår vida värld. Eller som Avci uttrycker det “islamister”. Det är islamister som man sätter sig vid bordet med, eller så är det diktatorn Mubarak. Ingen av dessa har egentligen något etiskt tillträde till att ansätta Merkel över något. Intressant nog har det inte heller nödgats. Som bekant tonade den egyptiske ambassadören ner händelsen till ett enskilt fall utfört av “en galning”. Avci är dock fast besluten om att undergräva det som hon har sett. Folkets reaktioner och begravningsfölje får finna sig i att klassificeras som hatets bensin. De "stora demonstrationer" över "hela arabvärlden", som i verkligheten handlade om ett tusental människor i begravningsföljet och ett par mindre och fredliga manifestationer i Kairo och Alexandria, ska tas som en förvarning om vilka tendenser till regisserade överreaktioner massorna där nere har. Summan av kardemumman är att det inte finns någon att ta hänsyn till. Är det inte islamister så är det diktaturer och är det tillsynes ingen av dessa så har det lobotomerade fårskocken man tvingas kalla för folk anlitats av någon av dessa till att gröta om världsfreden.
Der volkparteis patologiska missbruksförhållande till det icke-azurbrunt godkända brukar slå dem tillbaks i ansiktet som en loska i motvind. Särskilt fokus måste tillägnas paret Malm&Avci som med sitt, i botten gemensamma, politiska och ideologiska opinionsyttring varit den subtila dagordningens främsta försägande ambassadörer. Det går inte att gå miste om budskapet när någon av dem öppnar munnen, utan allt är solklart för den som kan lägga ihop deras tidigare tvåa med den tvåan. De är barnsligt fixerade vid araben och muslimen som med tiden har mognat till bastanta arab- och muslimförakt. Det är inte speciellt många empatiska kudos de har till övers för någon av grupperna, som de mer än gärna omdefinierar och sammanviger i odelbar symbios. Liksom det stormiga beroendeförhållandet hepatit D har till B så kan muslimen inte finnas där utan att araben varit där först och kulturannekterat atmosfären. Med samma virologiska analogi betraktar de grupperna med en kamp- och rensmisstänksamhet. Den dugliga araben/muslimen är den exotiske fruktförsäljaren som är lagom oengagerad tomatpolerare utan utmanande ambitioner. Denne är passiviserande tacksam över avsaknaden av nattliga sirener, fallande bomber och exploderande bilar. När denna kravlöshet luckras upp så hissnar liberalfascismen över hotande gränser och alarmen går genast igång.
Nog är det besynnerligt att kurden som har haft minst med arabiska och religiösa diktaturers förtryck att göra (som om det vore en etnisk eller religiös affinitet) hyser den officiellt mest fientliga bilden. Om det är en skolning som liberalfascismen pumpat i henne låter jag läsaren avgöra. När hon idiotförklarar nationen, som är kärnans pudel i reaktionerna, så dämpar hon medvetet ner allvaret i händelsen. Ilskan över denna bestialiska handling reduceras till en extremistisk övertändning av en Igor, initierad och guidad av onda doktorer. Denna Igor är för dum för sitt eget bästa och liksom alla ouppfostrade monster måste man, med erforderliga medel, lära den sin plats och prioritet. Att Marwas mördare vid upprepade tillfällen under rättegången bevittnats fälla hotfulla och rasistiska yttringar mot henne kommer aldrig på tal. Marwa och mordet på Marwa blir de oviktigaste detaljerna i hela yttrandet. Inte kan man då bli något annat än upprörd över att en statsavlönad riksdagsledamot slänger in kraftlösa ess med krokodiltårar och standardiserade disclaimer, saker som kan hittas i azurbruna pajrecept, för att på så sätt immunisera sig mot kritik.
Det var ett tag sen som den azurbruna gestalten sålde sin själ och integritet för vad den anser vara ett högre syfte. På tur står våra själar och integritet. När ingens röst är god nog att lyssnas på efter en katastrofal handling som kommer utav en ständigt växande livsideologi så ska vi vid detta läge varslas om vilket värde vi egentligen har i dennes kalkyl. De tittar, som oss, under sängen innan de släcker lampan, men spökena de ser med lakan är inga andar. För dem är de vilsna muslimaraber. Jag ställer inte Avci frågan om Marwa var värt begravningsföljet eller demonstrationerna för hennes svar finns redan där. Det finns dörrar som mår bäst av att förbli stängda och de finns dörrar som världen önskar aldrig hade öppnats. En dörr av det senare slaget inhyser cyniska ideologiska perversioner och karmen är inspikad i personernas bästa sida. Föraktets makt konsumerar allt positivt som finns i en och min förhoppning är att Avci en vacker dag ångrar att hon lutade sig över Marwas lik bara för att skratta åt henne. Tillsvidare fördömer Avci för hennes usla politiska karaktär och den fråga som jag har i huvudet är inte hur hon tänker utan snarare - vad tänker du med, vattenbärare?
Ps. På tal disclaimer - nu har hon skrivit in regler för kommentarer. Det är betryggande att hon är så saklig och anti-skitsnack. Det är kanske därför hon har publicerat personlighetsklyvningslidande "exiliraniers" kommentar under inlägget. Den är direkt ansluten till inlägget, saklig och på intet sätt spetsat med skitsnack. Rekommenderar också Bouhamzas utsökta och stilrena obduktion av Avcis egennytta.
Angela Merkel får på pälsen av Avci för att överhuvudtaget ha närmat sig fallet. Protestanterna får på pälsen för att ha visat sitt missnöje. Politikerna får på pälsen för att våga sig på att öppna munnen. Opinionsbildare får på pälsen för att lägga sig i. Praktiskt taget så menar Avci att fallet borde ha stannat som den lilla notis på baksidorna där den hörde hemma. När man diskuterar ärendet på denna nivå så är enda reella konsekvensen att saken förstoras oproportionerligt upp och man ger moraliskt mandat till protestanter som inte är värdiga något sådant. Detta blod får i värsta kvittas mot kontrablod hos araberna och mussarna och det finns det så gott om. Ett fall - inget fall. Avci&co representerar trots allt en förhöjd värld där man inte ber andra om ursäkt. Gör man det så förlorar man en oåterkallelig förmyndarposition som i sin tur öppnar Pandoras ask över mänskligheten.
Tänk så mycket ingrodd vrede och ondska araber och muslimer måste ha som kan kopplas loss över vår vida värld. Eller som Avci uttrycker det “islamister”. Det är islamister som man sätter sig vid bordet med, eller så är det diktatorn Mubarak. Ingen av dessa har egentligen något etiskt tillträde till att ansätta Merkel över något. Intressant nog har det inte heller nödgats. Som bekant tonade den egyptiske ambassadören ner händelsen till ett enskilt fall utfört av “en galning”. Avci är dock fast besluten om att undergräva det som hon har sett. Folkets reaktioner och begravningsfölje får finna sig i att klassificeras som hatets bensin. De "stora demonstrationer" över "hela arabvärlden", som i verkligheten handlade om ett tusental människor i begravningsföljet och ett par mindre och fredliga manifestationer i Kairo och Alexandria, ska tas som en förvarning om vilka tendenser till regisserade överreaktioner massorna där nere har. Summan av kardemumman är att det inte finns någon att ta hänsyn till. Är det inte islamister så är det diktaturer och är det tillsynes ingen av dessa så har det lobotomerade fårskocken man tvingas kalla för folk anlitats av någon av dessa till att gröta om världsfreden.
Der volkparteis patologiska missbruksförhållande till det icke-azurbrunt godkända brukar slå dem tillbaks i ansiktet som en loska i motvind. Särskilt fokus måste tillägnas paret Malm&Avci som med sitt, i botten gemensamma, politiska och ideologiska opinionsyttring varit den subtila dagordningens främsta försägande ambassadörer. Det går inte att gå miste om budskapet när någon av dem öppnar munnen, utan allt är solklart för den som kan lägga ihop deras tidigare tvåa med den tvåan. De är barnsligt fixerade vid araben och muslimen som med tiden har mognat till bastanta arab- och muslimförakt. Det är inte speciellt många empatiska kudos de har till övers för någon av grupperna, som de mer än gärna omdefinierar och sammanviger i odelbar symbios. Liksom det stormiga beroendeförhållandet hepatit D har till B så kan muslimen inte finnas där utan att araben varit där först och kulturannekterat atmosfären. Med samma virologiska analogi betraktar de grupperna med en kamp- och rensmisstänksamhet. Den dugliga araben/muslimen är den exotiske fruktförsäljaren som är lagom oengagerad tomatpolerare utan utmanande ambitioner. Denne är passiviserande tacksam över avsaknaden av nattliga sirener, fallande bomber och exploderande bilar. När denna kravlöshet luckras upp så hissnar liberalfascismen över hotande gränser och alarmen går genast igång.
Nog är det besynnerligt att kurden som har haft minst med arabiska och religiösa diktaturers förtryck att göra (som om det vore en etnisk eller religiös affinitet) hyser den officiellt mest fientliga bilden. Om det är en skolning som liberalfascismen pumpat i henne låter jag läsaren avgöra. När hon idiotförklarar nationen, som är kärnans pudel i reaktionerna, så dämpar hon medvetet ner allvaret i händelsen. Ilskan över denna bestialiska handling reduceras till en extremistisk övertändning av en Igor, initierad och guidad av onda doktorer. Denna Igor är för dum för sitt eget bästa och liksom alla ouppfostrade monster måste man, med erforderliga medel, lära den sin plats och prioritet. Att Marwas mördare vid upprepade tillfällen under rättegången bevittnats fälla hotfulla och rasistiska yttringar mot henne kommer aldrig på tal. Marwa och mordet på Marwa blir de oviktigaste detaljerna i hela yttrandet. Inte kan man då bli något annat än upprörd över att en statsavlönad riksdagsledamot slänger in kraftlösa ess med krokodiltårar och standardiserade disclaimer, saker som kan hittas i azurbruna pajrecept, för att på så sätt immunisera sig mot kritik.
Det var ett tag sen som den azurbruna gestalten sålde sin själ och integritet för vad den anser vara ett högre syfte. På tur står våra själar och integritet. När ingens röst är god nog att lyssnas på efter en katastrofal handling som kommer utav en ständigt växande livsideologi så ska vi vid detta läge varslas om vilket värde vi egentligen har i dennes kalkyl. De tittar, som oss, under sängen innan de släcker lampan, men spökena de ser med lakan är inga andar. För dem är de vilsna muslimaraber. Jag ställer inte Avci frågan om Marwa var värt begravningsföljet eller demonstrationerna för hennes svar finns redan där. Det finns dörrar som mår bäst av att förbli stängda och de finns dörrar som världen önskar aldrig hade öppnats. En dörr av det senare slaget inhyser cyniska ideologiska perversioner och karmen är inspikad i personernas bästa sida. Föraktets makt konsumerar allt positivt som finns i en och min förhoppning är att Avci en vacker dag ångrar att hon lutade sig över Marwas lik bara för att skratta åt henne. Tillsvidare fördömer Avci för hennes usla politiska karaktär och den fråga som jag har i huvudet är inte hur hon tänker utan snarare - vad tänker du med, vattenbärare?
Ps. På tal disclaimer - nu har hon skrivit in regler för kommentarer. Det är betryggande att hon är så saklig och anti-skitsnack. Det är kanske därför hon har publicerat personlighetsklyvningslidande "exiliraniers" kommentar under inlägget. Den är direkt ansluten till inlägget, saklig och på intet sätt spetsat med skitsnack. Rekommenderar också Bouhamzas utsökta och stilrena obduktion av Avcis egennytta.
10 kommentarer:
Bra artikel. Du skriver mkt bra och korrekt. Fortsätt, jag tänker nu var en prenumerant på bloggen. :)
Jag saknar ord. Det är så otroligt bra skrivet, så klarsynt tänkt och så befriande med någon som kan kanalisera ilskan konstruktivt. Bäva månne Avci och hennes sex-and-the-city-liberalgäng, skulle de någonsin behöva möta dig i debatt.
"Det är inte synen som sviker en, bara den skattemedelsslukande anpasslingen." -Stilistiskt är det fasiken årets snyggaste mening i både innehåll och utförande.
Sanslöst bra.
Anonym:
tack så mycket! Roligt med fler läsare ;). Välkommen!
Bouhamza:
sex-and-the-city-liberaler.....skrattar huvudet av mig! Varför kommer jag inte på en sådan piska??
Tackar ödmjukast, broder! All inspiration var från ditt magnifika alster! Vattenbäraren brukar dock inte vara någon enigma...
Jag fick veta idag att det bara finns en grads separation (min frus kusin) mellan mig och Marwa el-Sherbini vilket inte betyder något principiellt men dock känslomässigt.
al-ta'r wala al-'aar, -blodshämd eller vanheder, säger man i al-sa'id, övre egypten. Min "naboot" (det traditionella vapnet i form av en stav) är ett tangentbord och de som försöker utnyttja hennes död för lögner om att rasism riktad mot muslimer inte är något stort problem kommer att få smaka på min litterära blodshämd.
Suveränt skrivet, det är fanimej skrämmande att en sån fascistoid hatpredikant som Gulan Avci sitter i Sveriges riksdag och trycker på knappar i voteringar.
Hennes nykoloniala fantasier om den västerländska kulturens överlägsenhet är bara ju bara en nyvariant på tidigare koloniala fantasier om den vite mannens överlägsenhet. Andemeningen är densamma, barbarerna måste tuktas och sättas på plats av upplysta västerlänningar.
Det är tydligt att det är hennes mindervärdeskomplex över att själv komma från ett land och kultur som ju enligt kolonialisterna (dvs liberaler) anses tillhöra den underlägsna ej västerländska sfären gör henne extra obstinat. Samma psykologiska reaktion har ju tidigare kunnat skymtas hos andra folkpartister såsom Mauricio Rojas och Nyamko Sabuni.
Nånstans långt där inne mår Gulan Avci väldigt väldigt dåligt, skammen över att vara kurd, och därmed aldrig helt västerländsk måste ständigt övervinnas. Rädslan för att stämplas som "den andre" eller "muslim" gör henne till Volksparteis perfekta redskap för att sprida deras hatiska budskap. I egenskap av sitt ursprung har hon i likhet med Mauricio Rojas, Nyamko Sabuni och Dilsa Demirbag-Sten ett alibi som Jan Björklund, Fredrik Malm och Birgitta Ohlsson saknar.
Det är med detta i åtanke man måste läsa Gulan Avcis text. Det är i första hand ingen opinionsyttring, Gulan Avci skrev egentligen den här texten för sig själv. Hon skrev texten för att kunna må bra över sig själv, för att kunna känna sig västerländsk, liberal och europeisk. Hennes hatiska blogginlägg är bara ännu ett led i hennes ständiga kamp mot sina egna inre demoner.
Bouhamza:
jag är så ledsen över att få höra detta. Må allah göra cannat el firdaws hennes plats. Vifta ddiaboot så hårt du kan broder, slår ner alla platta huvuden innan de giftbiter dig eller någon annan. I got your back, bro!
Santiago:
tack för en lysande kommentar! Jag upplever att många i hennes position upplever att de måste kompensera ett förment tomrum för att knäcka det sista av vad de tror är hindren från att bli fullvärdig nyliberal svensk. Det de inte begriper är att det de omvandlas till är språkrör för det som den vite liberalfascisten aldrig skulle våga yttra från sina läppar. Samhället har inget emot att en svarthårig kurd/arab/turk är rasist, så länge det inte är en svensk så får det gå.
Det enda jag inte förstår är varför man ska göra så stor sak av hela den här tragedin? Folk mördas titt som tätt i hatbrott. Judarna bokstavligt talat utplånades i Tyskland, Polen och Ukraina t.ex., och efter det hade FN en snyfthistoria att ta fram från nattduksbordet när det mänskliga mörkret tycktes bli alltför tätt, vilket ledde till det inkorrekta skapandet av en israelisk stat, utan att först erkänna palestinierna som en etnisk grupp (och inte bara som arabiska flyktingar), med en kollektiv kultur, och konsultera med dem vad de ansåg om det israeliska företaget.
Homosexuella, judar och aktivister mot nazistiska och rasistiska rörelser har mördats och överfallits i flera årtionden, utan att det ska till att premiärministrar måste intyga inför en annan att dennes regering sannerligen fördömer liknande illdåd. Som om den mördades ställning varit likvärdig en kunglighet och brottet informellt rubricerats som justitiemord. Eller överdriver jag? Det känns så i alla fall.
Kom ni ihåg Theo van Gogh eller Pim Fortuyn? De mördades av en religiös fanatiker samt djurrättsaktivist, hur bisarrt det sistnämnda än låter. Hur mycket liv blev det av det? Jag kan då inte hitta någon offentligt ursäkt, avståndstagande, fördömanden eller annat politiskt förbrödrande från t.ex. Marocko (van Goghs mördare hade marockanskt påbrå) eller annan muslimsk stat.
PS. Jag glömde fylla i ordverifieringen förra gången. Om det blir dubbelpostat kan Du ta bort den här. Tackar på förhand! DS.
Hinkel:
stor sak? Vi har alla mödrar, systrar, fruar, döttrar och andra kvinnliga bekanta som är sjalbärande. Du anser inte att det väcker viss uppmärksamhet att en kvinna, som gång på gång trakasserats för detta plagg, lemlästas inne i rättssal på ett bestialiskt sätt? Att detta inte sätts in i sitt rätta sammanhang när all erfarenhet och statistik talar för att det är resultatet av ett ständigt växande likriktat hat?
Det måste ändå ses som en spektakulärt tragiskt fall som är så grov i sitt motiv att folk börjar undra - är detta ett fall av sitt slag eller det första av sitt slag? Har den initierat något hemskt som det finns risk för att det upprepas?
Mprden på Van Gogh och Fortuyn fick den mest effektiva uppmärksamheten en sådan händelse får. Fortuyns parti gjorde ett kanonval och Van Goghs mördare, som har marockanskt ursprung och är holländsk medborgare, sitter bakom galler för resten av sitt liv. Det ska tilläggas att den redan invandrarradikala holländska regeringen har blivit ännu radikalare. Detta kan dock inte ryckas ut ur sitt rätta sammanhang när vi talar om nationell suveränitet och ansvarstagande. Att söka en institutionalisering inom ramen för en religion och en livsstil ligger på samma nivå som att be alla vegetarianer att personligen be om ursäkt för Fortuyns mord.
Det kan självklart vara ett farligt tecken på en växande tendens av våld mot muslimer av icke-muslimer.
Själva mordet i Tyskland påminner om en rättegångsscen som återfinns i den fiktiva filmen National Born Killers, och den scenen får mig att må illa och har aldrig velat se den filmen sen dess, även om den har sina poänger. Så ni har min sympati, utan tvekan.
Det jag menar är att alla de här storpolitiska utspelen ger (också) tecken på en vilja för ministerstyre, vilket jag är innerligt emot. Rättsjuridiska institutioner ska drivas av just lag, förordningar och de tjänstemän som är anställda där, inte passionerade folkvalda som kan vända kappan efter vinden eller ha en stark övertygelse som kan köra över laglig praxis och konstitutionella grunder. "Skynda långsamt", som en romare en gång sa.
Hinkel:
jag förstår din poäng. Jag tror dock att allvaret av händelsen och efterspelet har passerat den gräns som vanligvis defininerar funktionsdifferentieringen mellan juridik och politik. Egyptiska staten, hur korrupt den än är, har inte den institution som har tagit denna initiativ utan jag tror att Tyskland känner att de inte vill bli en ny Danmark.
För övrigt vill jag åter poängtera att främsta syftet med detta inlägg var inte ett krav på ursäkt utan en reaktion på de apokapyltiska scenerna en riksdagsledamot målade upp ifall Merkel tog bladet ur munnen och bad om ursäkt.
Skicka en kommentar