Tragic confirmation

Att en bekräftan på tesen om rasistisk ansvarsfrihet kommer under sådana tragiska omständigheter är en visa i sig, men det behöver sägas. Det är bara att skanna de engagerade bloggarna och kommentarerna för att se hur i en del av dem används citationstecknen och ursprungsmekaniken som avgörande moment. Rasismen driver ansvarsfriheten på det lägsta inellektuella nivån det bara är möjligt och den gottar sig i sådana tragedier. De vet mer än vad något utredare kan ta reda på efter alla utredningar, deras stjätte sinne har gett dem det vita svaret - han mördade för att han är kosovoalban och inget annat..

Muslim hockey players

Kanadensaren Jarome Iginla var den första svarta hockeyspelaren jag såg. Det skulle vara en lögn om jag sa att jag inte blev förvånad, ganska så häftigt också. Till mitt försvar kan jag säga att överraskningen var bara positiv och jag hatade honom lika mycket som de vita spelarna för att laget vann OS-guldet 2002. Lika insatt var jag inte i antalet muslimska hockeyspelare på elitnivå, eller om det ens existerade några sådana. Frågan slog mig för en stund sen och jag sökte på nätet. Visserligen finns det ett arabiskt hockeyförbund som bl a inkluderar flera afrikanska hockeylag. Många av lagen har utlänningar med ursprung i landet i laguppställningen och däribland finns flera svenska spelare. Dessutom har Turkiet ett hockeyförbund med alla möjliga ligor och landslaget spelar i division 3 av världsmästerskap. Vi får även ha fd sovjetiska republikernas hockeylag samt eventuella konvertiter i minnet. Det som är viktigt att påpeka är att detta handlar om öppna muslimer samt, och detta säger jag med all respekt, elitspelare. De nämnda hamnar inte under rubriken ”elithockey” per definition utan nationer med lag under uppbyggnad. Jag sökte i de starka ligorna och vips så ploppade flera spelare upp! I dagsläget känner man till 2 spelare som är explicita muslimer i NHL – 22-årige Justin Abdelkader som spelar i megalaget Detroit Red Wings samt Toronto Maple Leafs nyförvärv och U20-landslagsmannen Nazem Kadri. I den (styrkemässigt) europeiska motsvarigheten till NHL, den ryska ligan KHL, återfinns den inköpta kanadensaren och före detta NHL-spelaren Ramzi Abid. Roligt att se att det finns bröder även på isen :). Återkom gärna med fler som inte har tagits upp här.

En glad Justin som Stanley cup-vinnare

Ramzi får sig en flygtur i ryska ligan

Nazem i landslagsdräkten

Psycho on the loose

Denna fruntimmer verkar ha planer på att bli mediakänd genom att individualisera sin stats palestinapolitik:



Precis som man kan tänka sig att en folkmordsaktivist tänker - bara jag får det jag vill ha, kosta vad det kosta vill:

Rerun of a favourite!

Detta ses av en liten grupp av demonstranter på en liten gata i en stadsdel i en stad i en delstat i ett land i en världsdel. Föreställ detta i ett globalt perpektiv:



Mer kärlek från amerikaner i Israel:







Jag tillägger en annan härlig film som visar kärleken skölja över oss. Jag trodde aldrig att det skulle vara bokstavligt men tydligen är min plågsamma förintelse denna grupps våtaste dröm:



En fråga från ett annat bord - varför ser varenda hatfylld Israel under 40 på videona ut som att han/hon är hög som en skyskrapa?

The failure of good cop/bad cop game

Tänk om alla gjorde såsom det föll i dem. Tänk om man tog sig friheten att underkuva samvetet, logiken och rationaliteten till förmån för den enklaste vägen. Tänk om man kunde fullfölja detta utan att man för den delen behövde svara för det eller se några negativa konsekvenser av det. Många vuxna brukar säga att de längtar tillbaka till barndomen med allt vad det innebar. Huvudpoängen med det är givetvis ansvarsfriheten. Man tänkte på sig själv och sina behov samtidigt som de vuxna backade upp det med hängivenhet. Gjorde/sa man fel saker så kunde de rättas till utan några speciella följder, mer än att man fick läget förklarat så att man inte upprepade felet. Folk hade överseende med det mesta, speciellt det som var klumpigt och kränkande, och den barnsliga oskuldsfullheten lockade oftare till skratt åt de lillgamla grodorna. Det är okej att yrka på omognad och naivitet när man varken har åldern eller sinnena inne. Det är naturligt att vara egoistisk, irrationell, okomplicerad och fordrande i den åldern. Det är underförstått och accepterat. Dessvärre insisterar en hel del människor på att behålla privilegiet även i vuxen ålder. Alla rättigheter, inget ansvar. Egoism – ja tack, ansvar – usch, blä!

Fördomar och generaliseringar som inte är helt beroende av rasism är ofta även ett uttryck för förvuxen enfald. Tankesättet är en medveten inställning som innebär att den fördomsfulle väljer att skapa förklaringsmodeller som kan ha inslag av fakta men som då manipuleras till den presumtiva världsbilden. Omgivningen vill gärna ta det mjukare steget och skylla personens grandiosa självbild på okunskap och oerfarenhet. Man vill dämpa sakförhållandet och snällt ge personen den effektivaste och förnuftsenligaste ursäkten som kan förklara det vansinniga övertrampet. Förhållandet kan närmast tolkas som föräldralikt där den fördomsfulle får välvilliga ombud som förespråkar förutsättningslös anspråksfrihet. Kanske beror det i grund och botten på en överoptimistisk bild av människan och dennes förmåga till förändring. Kanske anser man att nyckeln till den omedvetet stängda insiktsdörren är runt personens egen hals och man kan bara uppmuntra denne att titta ner. Resultatet blir att den fördomsfulle får ansvarsfri gratisskjuts via tertiära bortförklaringar som denne själv aldrig beviljar en opponent. Egoismen är inte bara orimligt trubbig och självgod, den är samtidigt ett slagkraftigt verktyg som brukas för att förskjuta och projicera fokus. Den medvetna muslimen är en person som får smaka på detta på daglig basis – socialt, medialt och politiskt.

Det som är minst i behov av upprepning och verifiering är systematiken i de fördomar och generaliseringar som riktas mot muslimer. Lika litet behov av repetition har den snedvridna selektiviteten i villkoren som styr det. Den fördomsfulle utgår i en position som normmakare med immunitet och synsättet har i majoriteten av fallen fått en institutionaliserad roll. Syftet med detta inlägg blir att försöka se hur det får överhanden i den aktuella komplexiteten. Strävan efter ansvarsfrihet formar inte bara människor utan även juridiken och statsapparaturen. Att hänvisa till lagen som det moraliska rättssnöret är en vedertagen metod för samhällets medborgare att avsäga sig personligt ansvar. Individen passar på att gömma sig bakom kollektivets konsensus och använder det som en sköld. Många samhällen har instiftat system där man särskiljer på det som man måste ta ansvar för och det som man kan trycka bort. För i tiden var landsförvisning, ofta i kombination med kroppsbestraffning/stympning/vanställande, ett sätt att rensa riket på det oönskade. Idag straffar man ansvarspersonen och följer upp det med utvisning utan möjlighet till återvändo, alternativt dras medborgarskapet tillbaka. Socialt kan det demonstreras med en klar alienering där den svenske plötsligt blir den ”svenske”. Då har man deklarerat att personen ifråga inte är en i kollektivet utan denne finnes bäst i att kapas bort som en malign tumör.

Gemensamt för dessa är att domen över personen i stort sett utgår ifrån personens agerande. Så länge personen rör sig inom ramen förr konsensus så betraktas denne som en av det. Om denna cirkel bryts upphör de abstrakta banden och man förlägger personens existens utanför den egna goda ringen. Den nya destinationen är oftast en förutsedd grupp som istället får bära inte bara skulden utan även kollektiva beskyllningar. Personens agerande definierar dennes statiska själ och även om brottet sonas så har det lämnat ett synligt spår i denne som inte går att maskera. Personen blir osvensk/Oeuropeisk/omänsklig/etc per definition och kollektivets utslag distanserar denne så långt ifrån det som kan tolkas som ansvarsterritoriet det bara är möjligt. Felslutet i detta tänkande är givetvis självtalande och det som trampar sönder följdriktigheten i det är att felslutet behandlas som en dubbeleggad tes. För den fördomsfulle finns det 2 sätt att se på saken – antingen följer man samma linje eller så tillhör man måltavlan för domen. Kan kollektivet inte utfärda dekret där den enskilde avknoppas med hus och hem så är det ett bejakande inte bara av personen utan även agerandet. Det verkar för övrigt inte finnas några gränser för när detta kan brukas. Nationalitet, etnicitet, hudfärg, familj, släkte, religion och många fler grupptillhörigheter därtill utgör fog för detta tänkande. Att det fallerar vid startlinjen är ett faktum.

Lika lite som etnicitet, familj och hudfärg är saker som man gör så är trosatsen något som kan bekräftas externt eller visuellt. I muslimens fall är detta ännu mer komplicerat. Muslimens mest basala byggsten är – det finns ingen Gud utom Gud och Mohammed är Guds sändebud. Detta bär var och en med sig tills motsatsen har bevisats genom att man öppet avsagt sig det. Lika lite som den mänskliga omgivningen kan utdela den muslimska trosidentiteten så kan de ifrågavarande extrahera den. Denna byggsten är fundamentet till identitetsbyggnaden som utgör muslimen. Det finns olika byggnader, i olika storlekar, med olika former. I våra ögon är en del ståtliga palats och stilrena storverk medan andra är fallfärdiga kartonghus och skamfulla ruckel. En del är välskötta, andra har vuxit samman med omgivningen. Byggnaden tillhör den enskilda personen och samtliga är att betrakta som objekt under konstant uppbyggnad och renovering. Saken är att vi bara kan gissa oss till byggnadernas utseende utifrån de intryck vi får runtom. Vi baserar vår syn på personens dygd och handlingar. Vi använder det som personen delar med sig som material för att skapa byggnaderna, som egentligen existerar i betraktarnas ögon. Ibland finns bara fundamentet på den andliga fastigheten. Så länge det existerar så kan ingen levande organism på vår jord annihilera dess existens. Vi må hylla, förkasta eller kritisera byggnaden eller dess innehavare – men människan är inte och kommer aldrig at vara hjärtskådare.

För att förstå detta enkla drag så behöver man 2 verktyg – logik och förnuft. Man kan beröva en person dennes juridiska svenska status men det finns ingen möjlighet att göra detsamma med dennes etniska status. Svensken kan vara en bra läkare men en usel mor. Hon kan vara kleptoman som ger bort allt till välgörenhet. Hon kan kväva skogsharar som en perversion. Hennes arbete kan vara värt att belönas för all framtid eller fördömas och förkastas i evigheter. Om hon spenderat sitt liv i brott och fängelse eller om hon flyger över alla andra med änglalika moralvingar så är tanken att något i hennes karaktär, handlingar eller beteende skulle diskvalificera hennes etniska svenska identitet komplett främmande. Det är kulmen av orimlighet att ens åkalla detta skuldsamband. Skuld och ansvar är koncept som är oberoende av inneboende och kärnlösa dimensioner. Svenskhet agerar inte på egen hand och den har ingen makt att styra handlingar. Utvärderar man sin egen inställning med detta enkla recept i handen så faller pusselbitarna på sina rätta plaster av sig själva. När det är gjort – gör om samma sak men byt ut ord svensk mot muslim, luta dig tillbaka och njut av fyrverkeriet. Ansvar har aldrig varit så individuellt som det blir då.

/THE Banana - en man som i sina bästa stunder kokar köttbullar och steker frikadeller...

From the department of fear factory

Tips till arab-, muslim- och oacceptabelliknande människor som ska flyga till USA. En del faktorer orsakar onödiga mängder med negativ uppmärksamhet så tänk på följande:

1 - se inte "mellanösternig" ut! Kläder och utstyrsel är en huvudvärk i sig men det som du behöver vverkligen arbeta på är ditt biologiska utseende. Möblera om i ansiktet, blek hyn, färga håret, lägg skalfasader på tänderna. Du vet att ditt utseende är rena skitmagneten. Terrorister är alltid som biologiska mörka kopior av varandra!

2 - var på plats i tid, och med i tid menar jag flera timmar innan avfart. Att checka in inom den angiva tiden är lyx som du inte har råd med. Säkrast är att vara där ett dygn innan. Terrorister är alltid sena, det är så typiskt araber!

3 - prata inte om vissa saker och särskilt inte över ett visst accepterat decibel. De ämen som är tabubelagda och läget för decibelvärdet bestäms av de som är i flyget med dig. Du får betrakta det som en social börs. Ströprat om farliga ämnen, såsom att man nästan missade flyget pga trafiken/taxin, är incitament för terrorattentat. Terrorister pratar alltid för högt om hela sin dag i detalj! Alltid dessa araber!

4 - titta inte på suspekta filmer, även om de visas på gemensamma skärmar. Titta överhuvudtaget inte på filmer, såvida de inte är söta pixaranimationer. En rulle med sprängningar är definitivt iögonfallande. Var dock diskret med att inte titta - att vara de enda som aktivt tittar bort kan i sig attrahera uppmärksamhet. Att låtsas sova under hela resan kan vara ett alternativ. Terrorister tittar alltid på vidosnuttar med bombningar precis innan de ska utföra en attack, de peppar upp sig själva med försmak av det som ska komma! Alltid dessa araber!

5 - prata aldrig ett annat språk än amerikansk engelska, särskilt inte i samband med videon. Det engelska språket har i sig en passiviserande effekt då det är befriat från alla fromer av negativa associationer. Knip helt enkelt igen för inget du har att säga kan vara så viktig att det inte kan sägas på engelska eller vänta tills flyget har landat och ni har checkat ut, inte ens "mina Nitromextabletter....kärlkrampen är här igen". Terrorister går alltid genom bombplanerna på andra språk, vanligast arabiska, på flyget medan de ser på "instruktionsfilmen". Alltid araber!

6 - ställ dig aldrig upp ur din sits när bälteslampan är på. Planera allt som du ska göra, även akuta oförväntade sådana, och förlägg dem till de säkra tidsintervallen. Gör så - ät eller drick inget under dagen så kommer inga behov att göra sig avhöra. Rör dig inte ur din plats, speciellt inte när flyget ska ner. Terrorister slår alltid till när flygrutinen är på dess svagaste punkt. De ska alltid kissa, få kramp i benen eller något liknande på tider som man inte kan schemalägga. Araber araber araber!

Sammanfattning - är du en av de nämnda så ska du vara opererad så du ser vit och västerländsk ut, du ska vara tidig till flyget, du ska sitta tyst utan att titta på någon film eller läsa i ett lektyr (och ska du säga något så ska det vara på amerikanska), du ska vara utan några behov och du ska inte få några oförutsedda besvär. I annat fall är du en terrorist.

Uppdatering 091230:

Hoax News, jag ber om ursäkt, Fox News försöker återuppliva de forna konservativa planerna för apartheid. Det är en sak att USA tillhörde de västmakter som grusade den första versionen av FN:s deklaration för mänskliga rättigheter - USA:s anledning var att man motsatte sig önskemålen om lika rättigheter och jämlikhet mellan "raser" å det bestämdaste. Att man gör ett nytt, låt oss säga, moderniserat sofistikerat försök att endossera idén gör den inte ett dugg bättre än sina föregångare. Månadens citat kommer från Hooper:

its very easy to give away other peoples rights...

DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, DN10, DN11, DN12, DN13, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, SvD9, SvD10, SvD11, SvD12, SvD13

He was not funny anyhow

No bloody comment

Videon är inget för känsliga tittare och den visar den turkiska arméns behandling av liken av 2 PKK-aktivister. Plats och identitet framgår inte, dock har händelsen nyligen ägt rum.



Ett klart budskap om hur det sekulärateistiska Turkiet hanterar motståndare, levande och döda. Tänk på vad man gjorde medan personerna var vid liv och fundera vidare, självutnämnda fritänkare, hur den älskade sekulära statsateismen kan vara när den går in i de extrema proportioner som tydligt eftersträvas av en del.

A picture challenge!

Ibland är man modig. Jag har försökt komma så nära mitt ansiktsutseende som möjligt. Alla skavanker är givetvis cyberplastikopererade och frisyren är den månadsaktuella :). Nu vill jag se andra i den anonyma bloggosfären göra samma sak. Bouhamza, Svarten, Dahlia och alla andra - visa hur ni skulle se ut på polisens fantombild!

Länk!

Uppdatering:

Svarten har antagit utmaningen med en egen angenäm tolkning! Tjusigt gjort!

Dahlia har varit lika duktig och gett snutarna något att fundera på!

Bouhamza har bidragit med sin bild, fintfint!

Shuruq har också hjälpt SÄPO på traven.

Anonyma bloggare (i muslimska bloggosfären) - fler är ni! Underlätta arbetet för SÄPO och gör jobbet för dem!

Blind sight

Merry christmas to the friends!

Jag har respekt för den som är anhängare av neutrala uttryck vid gratulationer. Själv anser jag mig inte ha något behov av dem när jag gratulerar vänner och bekanta. Jag vet hur jag förhåller mig till julen och dess firande - jag tackar och tar emot både ledigheten och mellandagsrean :). Därmed ser jag ingen anledning till att sekularisera allt som finns i samhället. Av det önskar jag de julfirande vännerna inte "holiday greetings" utan en riktigt god jul med en av de bättre julsångerna :).

...och om jag själv hade varit trummis så hade det funnit någon annan förebild jag hellre hade haft än denna fantastiska artist:

Elephant with a side dish of salad

Hur äter man en elefant? Det ska jag återkomma till, men först ska jag läxa upp en klok person: Liberalfascister Andreas, liberalfascister! Äkta liberaler har inte så mycket med dagens kultur-, debatt- och ledarspaltskådespelare att göra. Minnena har förträngt hur den politiserade liberalismen föddes in i det allmänna medvetandet. Den systematiska ideologin väcktes som en idé som prioriterade individbaserad humanistisk åskådning (får under inga omständigheter förväxlas med föreningshumanismen). När detta utvecklades i efterhand till ett brett element för statsstyre tillkom de juridiska och ekonomiska aspekterna såsom vi känner till dem idag. Numera anser en hel del nyliberaler att närlinslivets välbefinnande är det enda reella måttet på samhällets hälsa och därför bör alla beståndsdelar i det benämnda samhället anpassas efter marknadssjälen. Liberaler är det många som anser sig vara och för en del verkar det räcka med en vilja att kväsa sin butiksgranne med omänsklig konkurrens för att se sig företräda liberalismen som helhet. Grupperingar kan vara den fördomsfulles vrede som förintar allt i sin väg precis som det kan vara flyktvägen undan skuld och ansvar.

Jag talar natürlich om Andreas Malms (annars) suveräna påminnelse om de bekanta signalerna i för- och efterspelet av Schweiz folkomröstning. Dagens västerländska islam- och muslimhatande rörelse består av ett politiskt och ideologiskt eklektiskt pack förenade under hatets skugga. Man kan hata muslimer med flera utgångspunkter och de flesta undergrupper är lättskådade eftersom deras ideologiska och politiska fallenhet och aktiviteter tenderar komma i obrytbara kollin. Den konservativa extremisten lever ut de flesta av falangströmningens idéer och muslimhatet t ex går hand i hand med det generella invandrarhatet. Den specifika rasismen står ut i egenskap av att det är föremål för den specifika hatanalysen. Även om samhällets dynamiska strukturskiftande bevisligen haft sin uttalande effekt, något som kan ses i den moderna historien, så är de tillskotts- och reduceringsmönstren solklara – hatet i ideologierna står fast i sina positioner, det är folket som vandrar mellan ideologierna. Den grupp som idag kan ses som medialt starkaste underkategorin är den azurbruna liberalfascismen. Malm var fräck nog att peka på dess opportunism som rest upp sitt huvud i Expressens kultursidor, och för det får han en obeskrivlig mängd med dynga.

Närmast träffade är Expressens nuvarande respektive före-detta kulturchefer Björn Wiman och Per Svensson. Textpixlarna förkroppsligar en tredimensionell ilska och ställvis undrar man om det kan se ett uns av moget praxis när vuxna skribenter ockuperar debattutrymme till det personliga Vendettabladet. Varken Wiman eller Svensson har särskilt mycket att säga om det som är Malms budskap. Det som får båda skribenterna att tappa fattningen är att deras forum har blivit inblandade i skuldskaran. ”Det må vara såsom Malm skriver, men så allvarligt är det inte och vi har inget med det att göra!” Det är som vanligt alltid någon annans barn som är busigast, bråkigast och stökigast. De azurbruna änglarna yrkar på en transcendental skuldfrihet i en värld tät av människor. Ramen för det är givetvis liberalismen – som självutnämnda liberala företrädare finns det ingen möjlighet att deras intressen och konsekvenserna av deras agerande sammanfaller med andra utanför ramverket. Expressens håg för det islamofobiska förekommer inte bara i anslutning till frikännandet av de egna alstren utan även i trivialiseringen av samhällets övriga inslag av samma slag. Dessa två fenomen roterar kring varandra när de azurbruna falangisterna uttalar sig och tanden som väcks är om företrädarna är så kvickt dumma eller om de spelar det på så uselt sätt.

The Daily Show With Jon Stewart	Mon - Thurs 11p / 10c
Oliver's Travels - Switzerland
http://www.thedailyshow.com/
Daily Show Full Episodes Political Humor Health Care Crisis

Man måste inte äta ur samma tallrik bara för att man älskar en maträtt och det gäller samtliga inblandade. Hatet kan flöda på sina håll utan att handsvetten smetas samman. Faktum är att detta kan ses som mekaniken bakom modern tankelansering, indoktrinering och framgång. Ideologisk delegering kallar jag det och vare sig det är medvetet eller omedvetet visar resultatet att konsekvenserna kompletterar varandra som handens fingrar i handsken. Upptagningsområdet räcker gott och väl till att sprida islamofobin in i de förment rumsrena ideologierna och alla Knådar de sina till förakt – I Sverige, i Europa, i världen. Den liberala median är en frizon för detta och medlen som brukas för att behålla denna ordning är lika uttänkta som långvariga. Vi kan t ex betrakta slugheten att attackera Malms observation av diverse kvinnliga debattörers alltid prioriterade alster. Malm blir en kvinnoföraktande oseriös och onyanserad bråkmakare som avfärdar all kritik med husnegeranklagelser. Samtidigt framlägger duon sin egen version av den islamkritiska nyanseringen – de kvinnliga debattörerna bär med sig sitt heliga martyrskap och liberala alibi med östrogenet i blodet. Allt annat anses vara överflödigt i diskussion med Malm (i slutändan den undrande muslimen.)

När dessa summeras samman ser mysteriet med Wimans och Svenssons reaktioner är inte så enigmatisk ut. Malm har fångat essensen av liberalfascismen och duon försöker späda ut den. Malm ritade en spegel i sin text. Wiman och Svensson såg in i det, och de kände igen sig själva och dem de har hållit som föredömen utan att se ansiktena. Både artikeln och boken ”hatet mot muslimer” innehåller nakna bilder på dem, in på skinnet, med allt fläsk dallrande i fullt sving. Det är inte i förnekelsens bransch de rör sig, det är i självförnekelsen som de gottar sig. Med sig har liberalfascisterna dragit ner liberalismens skelett i den mörka hatgraven, och dess media arbetar för fullt i dess tjänst. Sätter man det i ett större perspektiv är det sorgen själv att betrakta. Europa höll sig i 50 år innan man rev minareterna över muslimerna i Bosnien. Nu är nästa generations hatskörd här där man gömmer sig bakom större ideologier och mediala fasad samtidigt som man odlar sin beskärda lott. Svaret på frågan hur man äter en elefant är – en tugga i taget.

Sami Yusuf - you came to me

Sami Yusuf är mannen som inte kan göra dålig musik. Nu är han tillbaka (nu?! Dt är ju flera månader sen!) med en ny hit där han går tillbaka till de österländska rötterna. Det är en stilren orientalisk kropp som bär avskalade occidentala färger - arrangemanget gör stor sak av less is more och vi gillar det. Sprickan mellan artisten och hans tidigare skivbolag "Awakening records" verkar kvarstå men tillsvidare har den tilltäppts - Sami har en ny hemsida (den gamla kvarstår) och ny kontrakt med ETM international som valt att släppa hiten "you came to me" helt gratis, på 4 språk - engelska, arabiska, persiska och turkiska. Personligen tycker jag att den (här upplagda) persiska versionen är den starkaste av dem alla - skalvalet och melodin skriker Persien, översättningen följer musikens ström och integrationen mellan dem två ligger på en högre nivå. Till filmatiseringen av låtarna har man anlitat den danska regissören Jacob Vitt på "Hello you productions" som i mitt tycke skapat något alldeles speciellt. Videona, som är exakta kopior av varandra, har en charmig estetik och en mjuk ton som sätter sig som en välplacerad chokladbit efter maten. Lägg märke till det subtila men häftiga sammanförandet av de visuella effekterna, textens mening och Sami Yusufs integration i dem i 02:39-02:47. Glöm inte att lyssna på alla språken, de har var sin smak.

On a different notice

Jag tänkte bara fråga snabbt - är det där Roger eller Anita som blir skjutsad?

Bildkälla

Nobody is somebody!

Jag är ingen, ska den slående personen ha skrikit när han gav sig på Berlusconi. Jag är ingen, lurade Odysséen i cyklopen att han hette. Det funkade för Odysséen som manöver. Någonting säger mig att denna gärningsman inte kommer att ha samma tur med sig...

A graveyard of freedom

*slår frustrerat fingrarna i den andra handens flata* [Bravow]….[bravow]….well done gentlemen, well done. Très bien! Fred, demokrati, frihet och mänskliga rättigheter behöver inga initiativ, inte när man har en högsta författningsdomstol som kan stympa dem från nacken och neråt. Redan 4 månader efter att DTP (demokratiska samlingspartiet) hade valts in i parlamentet och de andra ämbetena, närmare bestämt november 2007, började de extremsekulära myrorna få nationalistbenen att dallra. På begäran av landets högst rankade statsåklagare initierades en utredning med samma gamla anklagelser – terrorism back up, hot mot staten, hot om statens delning. En lista med hela 141 punkter av anklagelser fördes fram och nu 2 år senare har domstolens medlemmar beslutat i en enhällig dom att förbjuda landets enda legala prokurdiska parti samt suspendera flera av dess mest framstående politiker från politiska aktiviteter i 5 år framåt. DTP blir det 6:e (!) prokurdiska partiet som landets juridiska system levandebegraver sedan 1990 och det enda som lyckats ta sig in i parlamentet. Tidigare partier som har fått sätta livet till är folkets arbetarparti (HEP), demokratiska partiet (DEP), frihets- och demokratipartiet (ÖZDEP), folkets demokratiska parti (HADEP) och det demokratiska folkets parti* (DEHAP) – och dessa är bara de kurdiska statsmorden. Faktum är att sedan 1968 har 27 partier förbjudits med påföljande arresteringar, domar, fängslanden och aktivitetsrestriktioner - samtliga med hänvisning till landets extrema sekulär-nationalistiska konstitution.

I kurdfrågan ska den fantasilösa likheten mellan partinamnen inte plockas ut ur sitt sammanhang. Det är känt att den obeväpnade kurdisk-demokratiska mobiliseringen i Turkietprocessen varit bred i sina aktiviteter och partiförbuden som avlöst varandra har för de flesta i stort sett endast inneburit ett byte av flaggor och mappar till nya med den nya partilogon. Det turkiska systemet är välbekant och de kurdiska aktivisternas välarrangerade krisplan har otroligt nog betytt att partinybildningsprocessen har kunnat startas med knapp tid. Utvecklingen har tyvärr följt tidigare mönster – lagändringar på lagändringar som försvårar läget för partierna, juridiska anmälningar och processer, arresteringar, explicita och implicita trakasserier för att låta saken få sitt slut i domstolen. Protesterna har dock inte väntat på sig utan på flera håll i landet har gatudemonstranter drabbat samman med polis och militär. Politiska och oberoende kurdiska organisationer har uttryckt sitt missnöje över domslutet, liksom EU, HRW och EUTCC. I Turkiet har flertalet partier och organisationer instämt i missnöjet utom landets 2:a respektive 3:e största partier, de supernationalistiska partierna CHP (republikanska folkpartiet) och MHP (nationalistiska aktionspartiet), som snarare stödjer domslutet. USA har plötsligt grott en Schweizisk ryggrad och anser att ärendet är en intern angelägenhet.

Det diskuteras om vilka kan tänkas stå bakom och tjäna på förbudet och teorierna är flera till antalet. Det svåra är att urskilja teorier där aktörer kan tänkas gagnas ensamt av den nuvarande situationen. En del menar att DTP:s förstärkta position och dess närmande till det islamvänliga regerande partiet AKP (rättvise- och utvecklingspartiet), som i den politiskt sekulär-nationalistiska Turkiets historia är de enda som gjort ett genuint försök till och åstadkommit förändringar som fört landet åt rätt håll i kurdfrågan, har underminerat PKK som tros se båda partierna som sin fiende. Domstolens beslut tros ha underlättats och påskyndats av en incident tidigare i veckan där 7 turkiska soldater dödades i ett bakhåll, en attack som ingen ännu tagit på sig men som man automatiskt anklagat PKK för. Attentatet har väckt nationell vrede och det har fördömts av DTP, som tillägger att timingen av det var särskilt oroväckande. Andra resonerar kring den fortlevande kemalismmaffian Ergenekons inflytande på den politiska arenan (läs följande inlägg för mer info). Både CHP (Ataturks eget parti) och MHP är uttalade sekulära ultranationalister efter kemalistisk mönster och partierna har tillhört DTP:s, AKP:s och kurddialogens hårdaste kritiker. Under samma period som utredningen inleddes försökte MHP, vars ledare tidigare hade kallat DTP:s ledamöter ”mars 2008 en process av samma sort i samma domstol med samma initiativtagare. Istället för förbud kom partiet undan med blotta förskräckelsen och en gedigen böteslapp.

I ett bredare perspektiv blir problematiken mer komplicerad. DTP har i sin politik var klara med att de krav på autonomi inom landets gränser, dock inget som partiet har stått bakom eller drivit som en linje. Partiets huvudprioritet och mötespunkt där man kunnat möta AKP har varit den kurdiska identiteten och minoritetsrättigheter. DTP har varit hårda kritiker av våldsamma aktioner som utförts i regi av PKK eller andra militanta kurdiska fraktioner samtidigt som man inte velat ta avstånd ifrån PKK eftersom man har menat partierna delar huvudintresse för det kurdiska folket. Således utgör kurdfrågan en av flera stora interna frågor för AKP:s del, som bestämt sig för att permanent lösa dessa. Dess islamvänliga nyliberala politik i lösningarna har fått partiet att hamna i direkt kollisionskurs med landets konstitutionsdyrkare där den turkiska ultrasekularismen och nationalismen är gudar och Ataturk deras profet. Partiets vägval har medfört förargelseväckande förändringar– ergenekons makstruktur håller på att försvagas, med makt över de lagstiftande organen håller det reella politiska inflytandet på att överföras till folket, minoriteters rättigheter håller på att erkännas och genomdrivas och regeringens EU-ambitioner har blivit en progressionsgenomrivande faktor. Landets mår bättre än vad det har gjort på länge och gapet mellan folket och staten håller på att minska.

Tillråga på det är AKP det parti som näst efter DTP har kurdernas röstsympatier och förutom ett klart stöd från landets muslimska befolkning har partiet lyckats attrahera såväl etniska som religiösa minoriteter. EU-vänligheten förutsätter folklig integration och tolerans och för de EU-fientliga krafterna är detta synergiska samarbete en svårläkt dolk i kemalismens lik. Turkhetens överordnade position är hotad på flera fronter och således är den rimliga helhetsbilden att förbudet, liksom samtliga andra partiförbud i landets politiska historia, är ännu ett drag från den defensiva sekulär-nationalismen. Inom EU talar man redan om ”sabotage” av landets medlemskapambitioner, något som ses väl emot av DTP:s och de nya förändringarnas motståndare. Med paralleller dragna till vår svenska och vidare europeiska situation blir det lättbegripligt när man finner ekvivalenter till motståndarna. Deras kamp är en kamp för den starka nationalismen. Intern divergens kommer inte på fråga och yttre krafter som fordrar det behandlas som icke-önskvärda. Den livslånga indoktrineringen av folket i den sekulära nationalismen ses som en arbetsam process från födelse till död – skolan, arbetsliv, vård, boende – allt ska vara enligt det äskade mönstret. Den religiösa aspekten på identiteten har ersatts av den sekulära och den kulturella överhögheten är direkt ansluten till den turketniska. Således är detta en kamp mellan monokultur och mångkultur, mellan etnisk pluralism och monism, mellan religiös tolerans och genomgående ultrasekularism. Fienden är den som står i vägen för detta och motverkan av dessa vill de liksinnade genomföra genom dels förbud, restriktioner och i nödvändiga fall även etnisk rensning, del översköljning av varje funktion i samhället med sin rigida syn. Det är samma fight men på en storskalig nivå för pluralismen som vi är indragna i – tack vare liksinnade landsmän.

Turkiet måste vid det här laget användas i avskräckande syfte för att demonstrera en stats godtycklighet gentemot folkets vilja och mänskliga rättigheter. Med ett system som slaviskt dyrkar den etniska självgodheten är det där uppbrottet måste ske. De som ser det som ett recept för framgång har blivit öppet motbevisade av den politiska och samhällsbundna utvecklingen. Pluralismen har dock blivit en fixering som är så pass skrämmande att tanken av det är tillräcklig för att orsaka etnisk paralys. Turkiet är ett bevis för det kontroversiella: ju extremare nationalism och/eller sekularism blir, separata eller i samexistens, desto mindre blir toleransen för pluralism och desto närmare en monokultur kommer man. Vägen är dock svårare för sekulärnationalismens idkare än för de öppna demokraterna. Turkiet börjar må bättre när landet kommer ifrån sin ursprungliga extrema politik och systemet, som är cancern i landets struktur, är närmare upplösning är stärkande. Det är en lång väg att gå och kurdfrågans frysning, som detta innebär, visar hur allvarligt läget och behovet av kamp är. AKP:s kurdiske fd viceordförande Dengir Firat har kommenterat förbudet med att kalla Turkiet ”en begravningsgård för partier”. Firat är givetvis mån om sin politiska korrekthet. Landet har sedan länge varit en begravningsgård för mänskligt värde, för dennes rättigheter och integritet, för den fria viljan och för den individuella skiljaktigheten. Den som inte är en sekulär och nationalistisk turk har sakta dragits ut ur graven men åter stiger krafter fram som trycker ner denne igen. Rädda folket och skänk graven till systemet som hör hemma där – det är mänsklighetens röst. Om Gud vill är mina kommande applåder i hedrande syfte.

* DEHAP upplöstes under en pågående utredning av samma karaktär, som med största sannolikhet skulle resultera i ett förbud, till förmån för DTP. Inför det kommande valet ansåg man att processen kunde motarbetas med detta manöver.

SvD DN SvD DN

Stop the press - politician caught lying!

Bara kort, eftersom filmen är självtalande: när Edholm pressas så tar hon till inte bara tomma klyschor utan hon förnekar också helt och hållet det hon har skrivit och analyserat i sin Newsmill-artikel. Politiker som ljuger, herregud – vad kommer härnäst? Ohederliga politiker?!

Simple and humble

För några år sedan när jag var på besök i Kurdistan hände det katastrofala. En nära släkting som knappast var i utbrunnen ålder dör hastigt i en hjärtinfarkt. Personen hade haft en krasslig hälsa under en längre period men lyckats återhämta sig till i princip återställt skick för en 60-åring. När ödet vill annorlunda så har ingen av oss någon motståndskraft. Vid 5-taget på morgonen hade han väckt frun med ett tryck mot axeln och andfått sagt ”hjälp mig, det är illa!” Drygt en halvtimme senare väcks vi i vårt hushåll av telefonen om att han har förts till akuten. Samtliga studsar hastigt ur sängen, tar på oss vad vi kan ta på oss och rusar ner till Rezgarysjukhusets akutavdelning. Runt 6 på morgonen är vi framme och gården tillhörande ingången är fylld med ledsna män i olika åldrar. Släktingen hade precis dödsförklarats och överläkaren på plats hade fastställt dödsorsaken till det nämnda. Vi hade missat honom hans kortege hem då det hade avgått minuterar innan vår ankomst. Det snabbarrangerade schemat var att en del av oss närstående skulle åka hem till den avlidne och se till att saker och ting kommer igång och att en annan del skulle bege sig till begravningsplatsen och lokalerna dit de sörjande skulle komma. Jag åkte med den senare gruppen och i detta fall sammanföll händelserna eftersom familjen har en innesluten familjegård som är i anslutning till den ärvda samlingsplatsen (samlingsplatsen var ursprungligen utrymmen med rum och hallar för diverse religiösa aktiviteter såsom gruppböner, meditation och fördjupning i det andliga).

Runt klockan 7 är samlingsplatsen öppnad och gravgrävare i full gång med att skapa hans sista viloplats. Gäster börjar komma in i sakta med säker takt och nyheten om hans frånfälle har ännu inte spridit ut sig som det ska göra. Hemma hos den avlidne har det samlats betydligt fler som ämnar följa med den tidiga kortegen. Liktvaggningen görs enligt den kurdiska traditionen i hemmet och den som önskat utföra det är hans bästa vän. I enlighet med den islamiska traditionen rekommenderas det att denna sista process utförs av en närstående, vilket historiskt sett har tillämpats på många sätt – profetens dotter Fatimah tvättades av sin älskade make Ali och Abu Bakr fick sin tvagning av sin älskade hustru Asmaa. När processen är avslutad sveps liket i vita tygstycken som är av bomull och förs över till likbilen med bärare i enkelt trä. När vi står och tar emot den avlidnes kropp och kortegen har klockan hunnit bli 9. Det blir ett känslomässigt men behärskat mottagande när bäraren förs ner till gården och vidare till den stora hallen med den enkla människan i sin slutfas på den. Nyheten har vid det här laget nått ut till samtliga inom den nåbara släktkretsen i Hawler och det är runt 100 personer på plats. Slutbönen för den döde utförs av de som deltar och under massans farväl och böner förs det svepta liket ner i vilostaden. Klockan 10 är släktingen begravd och begravningsprocessen är över - snabba ryck, bestämd ordning och miljövänligt. Nu var det sorgeprocessen som kvarstod och till skillnad från dess föregångare kan den inte förutses, planeras, komprimeras eller certifieras. Kan man göra en av processerna så kort och miljövänligt som det bara går så är hälften vunnen.

Favoured clone

Sammanfattning:

Islamofobins substitut, muslimofobi, börjar förekomma allt oftare när debattörer och opinionsbildare diskuterar islams roll i samhället. Meningen är att hålla isär religionskritiken mot islam och rasismen/hatet som drabbar muslimer. Den skillnad som man menar finns mellan ordens etymologi existerar inte när man går djupare in på var och hur orden används. Inlägget behandlar den språkliga alibin som idkarna av orduppdelningen är ute efter.

Språket är ett så potent verktyg. Dess anrikade flöde omger vår tillvaro med ett medium tätare än det döda mörkret. Det tillför och det extraherar efter brukarens vilja och önskemål. Det kan släcka de allvarligaste lågorna trots att det inte är vatten och det kan övertända de kalaste trakterna trots att det är varken gnista eller olja. Det är vår överlevnad och vår ändalykt utan att göra anspråk på någondera och liksom gravitationens skvallerspridda förhållande till gravitonen utövar språket en ström av kraft genom vår planet utan att teorierna kan fånga den. När språket hamnar i rätta händer är det massornas vatten och föda. I fel händer är vattnet infekterat och födan förgiftad. Språket är gudomlig lera som kan knådas, formas och poleras till alla möjliga fantasifigurer man sen kan visa upp för sin omgivning. Det infekterade vattnet kan smaka själens sötma ända tills det har trängt in i ens egen själ och löst upp den. Den giftiga födan mättar magen men penetrerar de mest vitala kärlen och stryper humanisten till döds. Ibland känner man att det borde fordras språkkörkort i offentliga sammanhang, för de som använder sin verbala spade för att slå ihjäl sina medmänniskors själaplats måste ställa tillsvars för detta grova brott.

Alla är direkt eller indirekt medvetna om språkets styrka och inflytande och samtliga utnyttjar det medvetet. Med semantiska labyrinter och redigeringar maskeras maktpyramiden som utövar sitt styre. Massorna leds som får – från plätt till plätt, från damm till damm – och lockas till att dricka av det infekterade vattnet och äta av det förgiftade gräset. Det finns en ny damm som har ansamlats i opinionsbildarnas och debattörernas bakgård. Med rasismens massiva framfart i Europa pågår det en kamp mellan människans prislösa och prissatta värde. Här arbetar självutnämnda förståsigpåare över vetenskapens och samhällsfunktionernas gränser med att stycka, dissekera och suturera ihop nya begrepp för att stilisera det som folk verkar tycka. Man abstraherar det som inte kan abstraheras och man chockkonkretiserar det inte kan vara något annat. Det finns ett nytt koncept i stan för att, som man kallar det, problematisera islamkritiken. Muslimofobi. Smaka på ordet. Låt dess aromer fylla ditt svalg och tryck upp dem i näsan för att särskilja nyanserna. Håll andan i några sekunder och skölj över dem med ny frisk luft. Låt fräschören ta fram tidigare obemärkta aningar och tillåt dig att överraskas och omvändas. Känner du av det? Märker du av den nasala revolutionen? Inte jag heller.

Det är på modet idag att tala om muslimofobi som islamofobins elaka tvilling. Debatt- och litteraturvärlden ger ifrån sig signaler om att begreppet islamofobi planeras genomgå en neutraliseringsprocess. Religions- och islamkritiken, som det heter, får inte och ska inte förväxlas med människokritik och därmed riskera behandlas med samma motstånd. Kulturella debatter får inte tystas i tron att det är den utövande människan som värderas. Kollektivets gemensamma klister måste få rivas av och studeras utan att det är på bekostnad av att individerna förlorar lem. Islamofobi är den sakliga abstraktionen och muslimofobi är den tendentiösa konkretionen. Dessa uppges vara olika sidor av samma mynt och man är i full färd med att klyva myntet på tvären för att, en gång för alla, kunna betrakta dem – var för sig, på håll ifrån varandra och med sina egna skimmer. Skillnaderna ska vara självklara att se. Islamofobi är den vise progressive talarens skepsis och muslimofobi är den hatiska rasistens dårskap. Innebörden i den teoretiska islamofobi är distinkt avskiljt från den demoniserande muslimofobin som riktas mot individer och grupper av människor. Syftet med det senare är en generisk nedvärdering som är inte bara orättvis utan även orättmätig.

Det lilla problemet med detta, som jag ser det, är att klyvningsresonemangets motivering är förädlad rappakalja. Drivpunkterna, så stympade – vinklade – friserade som de kan vara, som muslimofobins förespråkare lägger fram behandlar alltid muslimens islampraktik. Personens existens, position och livsföring i det gemensamma utrymmet är dem enda aspekterna som omgivningen uppfattar och det uttryckta argumentet har alltid konkreta konsekvenser. Det är inte och kan inte vara meningen att debatten som man syftar till med sina artiklar och skrivelser låses vid diskussionsbord, med grubblande och polemiserande huvuden, som lämnar ämnena fastnitade på bänken. Tvärtom så har den existensberättigande huvudavsikten varit just den praktiska betydelsen av det diskuterade ämnet. Juridiken har sedan årtusenden tagit fasta på denna princip (i stora drag) – det är det du agerar ut som är vårt bekymmer och inte det du tänker för dig själv. Filosofier, livsåskådningar, politiska och ideologiska värderingar – allt som omger oss – ifall de stannar i sina torra böcker utan mänsklig interaktion är de lika döda som de skrivna bladen. De är inte till besvär för någons ögon och öron och således hamnar dess diskussionsvärde, och behovet av begreppsklyvningar, nära eller på nollpunkten. Islamofobi och muslimofobi existerar inte i separata glasbubblor, fritt tillgängliga för omvärldens insyn men inlåsta i sina egna territorier. Möjligheten till avlyftning av ena glaskupan utan den andra smiter med ut finns inte och här ställer jag frågan: om det inte fanns muslimer där hatet finns - skulle debatternas, politikens och ideologiernas islamofobi existera och fortleva utan muslimofobi?

Hatet mot mig finns för det jag bär inom mig och det är min islamiska existens som är föremål för avskyn. Om jag har skägg eller är slätrakad, om jag bär sjal eller ägnar frukosttiden till att regissera mitt hår, om jag är blond eller beige. Hatet följer mig oavsett mitt leverne, oavsett närvaron eller graden av explicita religiösa manifestationer. Muslimofobins anhängare talar gärna om klasser av muslimer och om ett hat som ser alla med samma ögon. Muslimofobin förmenas innefatta såväl praktiserande som ”kulturella” och sekulära muslimer. Ordet blir en analytisk faktor i hur vi förmår tolka rasistens uppfattning om muslimerna i helhet, vilket spinner huvudet av den mest saklige av oss. Den som hatar muslimens för dennes islam gör inte denna distinktion då den gemensamma nämnaren för samtliga antas vara islam och därmed närvaron av hatobjektet. Det är detta beteende som utövar sig över oss. Rasisten definierar sitt hat och vi betraktar och bekämpar det utan förmåga till internt omformande. Gör vi anspråk på omformning innebär det att vi faktiskt är aktiva deltagare i hatet - är vi själva rasisterna så vet vi vem, varför, hur och när vi hatar. Detta kan mycket väl vara verkligheten bakom en del fasad men för majoriteten är det enda godtagbara sättet att tolka folks ord och beteende för vad de är.

Det är i samma linje som en annan mystik förmodas existera. Islamofobi anses ha blivit ett svart hål som slukar allt i sin väg och bland sakerna har den berövat samhället den viktiga religionsdiskussionen/-kritiken. Man vill därför introducera ett begrepp som beskriver föraktet samtidigt som man har exkluderat och fridlyst religionskritiken. Islam som livssyn och åskådning ska kunna grillas utan att det för den delen orsakar muslimofobiska reaktioner. Inställningen i sig är en islamisk syn eftersom åskådningen inbjuder till debatter, gärna häftiga sådana, som är öppna och ärliga. Den islamkritiska diskussionen vi är vana med är allt annat än saklig, ärlig eller öppen och den förs av alla andra än människor utan direkta intressen. Tanken som genereras hos mig återgår till syftet med distinktionen och upptäcker en klar motsägelse: vad är målet med att diskutera ämnet och sträva efter opinionsbildning om man inte menar sig önska något speciellt? Vilken funktion fyller debatten, som stundom ockuperar stora delar av debatt- och ledarsidorna, om man avsäger sig politiska, ideologiska och samhällsbundna reaktioner? Varför vandrar man dessa sträckor för att klyva ett begrepp samtidigt som man påstår att dess verkning är betydelselös och att människorna i samhället är undantagna alla konsekvenser?

Det är mycket som är inkonsekvent i något vars anhängarkår verkar växa för varje dag. Islamofobins abstrahering till förmån för muslimofobin är i detta läge en gigantisk björntjänst till fördel för hatet. Generell religionskritik är en berättigad och nödvändig funktion i varje hälsosamt samhälle. Medvetet Hat, förvanskning och demonisering kan inte och ska inte skyddas under dess parasoll som man tror sig ha särkonstruerat. Islamofobi betraktas som en saga som aldrig kan förverkligas och kopplat till detta endosserar man alibiordet muslimofobi – verbalt understött men verklighetsbefriat. Islamofobi består av otäcka beståndsdelar såsom muslimofobi, anti-islam och antimuslim. Ett etymologiskt sabotage är det sista som den specifika rasismen mot muslimer fordrar och opinionskaparnas försök att normalisera begreppet och därmed starkt förmildra omständigheterna kring rasismen är inget annat än en aktion i dess tjänst. Jag håller ändå dörren på glänt genom att lägga fram en utmaning och jag vill bli rättad av den som kan göra det:

Jag vill se en förklaring som sakligt påvisar att man faktiskt kan skära muslimofobi ur islamofobi samtidigt som man gott kan tolerera islamofobins politiska och sociologiska konsekvenser utan att de drabbar muslimer. Jag vill se en enda saklig islamofobisk ansträngning, initiativ eller verksamhet i samhället med sin bas i fakta vars praktiska sida inte kränker in på muslimen som person. Jag är fullt beredd att omvärdera min ståndpunkt och ändra uppfattning om någon salig själ därute kan övertyga mig om att riskerna med muslimofobi inte existerar för islamofobi. Tillsvidare finns det ingen annan fog än den att man betraktar denna språkliga mobilisering som byggandet av en mur mellan dess ivrare och andra som de av diverse skäl inte vill associeras med. Rättfärdigandet av de egna orden kommer inte utav divergerande åsikter utan av förvisade talare. Islamofobin tas som den egna plattformen mot andra sidans muslimofobi när de i verkligheten är speglar – vända mot varandra. Ena är färskt, det andra är ruttet. Allmänheten hypnotiseras med de välvalda orden till att befria, stärka och stödja det som får den att charmeras och när ordets tempratur omvandlas till det dess anhängare önskar är stagneringen ett faktum - man har förmedlat en bild där man talar i samma termer som rasisterna samtidigt somman håller sig på håll. Mitt i denna tesaurussmet står muslimen igen, ordslös.

Mesh of civilizations

Även om jag inte stödjer idén att en traditionellt muslimskt klädd kvinna och en bikiniklädd kvinna är varandras motpoler så ligger det en hel del i vad denna video förmedlar. Mesh of civilizations! Vilket klokt uttalande av denna kvinna, Shereen El Feki.

Waiting for waiting for Armageddon

Författaren Grace Halsell skrev en gång att vid ett flertal tillfällen under sin ämbetstid uppgav Ronald Reagan sin högsta personliga önskan – att ödet skulle göra honom till presidenten som tryckte på bombknappen för att starta harmagedon. Presidenten hade nära moraliska och politiska band till den mäktiga fundamentalistiska kristna rörelsen som aktivt arbetat för att underlätta uppryckandet och därmed Messias återkomst - profetian om den slutgiltiga striden mellan Jesus med dem goda och antikrist med dem onda. Idag känns rörelsen igen med sitt provokativa förhållningssätt och sitt stöd för våld och aggressioner mot det som uppfattas som obstruktion på den sökta vägen. Eftersom det heliga landet anses vara säte för denna händelse samtidigt som Israels existens är en förutsättning för det är landet, med all sin rasistiska politik, ett heligt immunt rike som man aldrig får ifrågasätta. Det finns massvis med böcker om denna bittra och egocentriska kärlek och rörelsens mentalitet påminner starkt om liknande grupper vi har här i Sverige – hatpredikan, demonisering, propagandamaskineri, lobbyism. I en kommande dokumentärfilm har regissörerna Kate Davis, Franco Sacchi och David Heilbroner följt den evangelistiska rörelsen i USA där harmagedon står högt i kurs. Med sina 50 miljoner medlemmar är folkrörelsen på ett korståg mot sitt mål och trivialiteter som andra människor tillåts ej komma i vägen. Waiting för Armageddon heter dokumentären och den är planerad att släppas nästa år. Väntar med spänning på detta verk...

The pied pipers from Holmen

Herdins har ändrat om sin kampanj (sidan 46). Punkarens tuppkam och den ansiktslösa vickande kvinnorumpan i tighta byxor är lättare att bära infört allmänhetens ögon än ett kvinnoansikte i niqab. Visserligen inledde den rasistiska hatbloggosfären en mejlbombarderingskampanj mot företaget vilket mycket väl kan ha påverkar beslutet att klippa bort kvinnan. Istället har man sprängt in en vit man som bär på ett halsband med uråldrigt europeiskt motiv. Läget är åter normaliserat – vita personer i vita sysslor med vita etiketter. Dessa är de accepterade subkulturerna – hyllningar av hedninga-wannabes, anarkopunkare och objektiverade kvinnliga kroppsdelar. Jag mejlade Herdins men har ännu inte fått ett svar. Herdin är ändå ett företag som måste överleva och hotas det och dess intressen så öppet som hatbloggosfären demonstrerat så skulle nog de flesta tänka andra tankar. Detta är ett bekymmer som ligger djupare för våra folkvalda är trumslagarna. När liberalfascismen hettar till så stinker den som unken getsvett. Den skär genom alla skylande lager och parfymering är lika verksam som urin i ett hav. Har vi någon chans mot denna systematiska institutionaliserade hatprogrammering?

Man undrar verkligen det när en folkvald öppet deklarerar att hon kommer att köra över expertisutlåtanden om de inte faller hennes azurbruna ideologi i smaken. Folkpartisten Lotta Edholm talar ut i Newsmill om DO:s annalkande utredningsresultat om niqabfallet Alia Khalifa. Hon inleder med en syn som baseras på vad man kan tolka som fokus på barnet. Några av uppgifterna ger sken av saklighet som man faktiskt kan diskutera, men sen lyser getsvetten genom. Edholm kunde inte hålla sig utan tillät tungan slinta om niqaben, Sverige och vad hon förväntar sig av den oberoende statliga enheten DO. Det råder ingen tvekan om att Edholm går ut med en varning – blir det inte som vi tycker så är det fel och det tillåter inte vi. Det som till att börja med var ett omtänksamt och bekymrat skolborgarråd slår hastigt över till ett populistiskt poängplockande på de lägsta nivåerna. Mitt dumme f-n, det är ju trots allt Das Volksparei. Edholm börjar analysera inte bara religionsfrihetens inkonsekventa form utan dissekerar den niqabbärande kvinnans själ och psyke efter ”bästa” förmåga. Kvar blir det ett hav av hathyllningar till den nye – Edholm talar om klockor, det verkar vara hennes sak när hon drar den tillbaka till kolonialtiden när de vite var läraren och vildingen var den skulle lyda.

Eftersom en del av debattartikeln riktades mot miljöpartiet i Stockholm replikerade de utpekade på samma plats. Det gillades inte av de riktigt azurbruna falangisterna så de reagerar unisont. Självaste doktor Mugg, alias Fredrik Malm, med hustrun Bajamaja kommer till undsättning! Också de, i egenskap av Stockholms- och riksdagspolitiker varnar DO för ”konsekvenser” om det blir fällande dom (läs Bouhamzas inlägg som gör slarvsylta av Bajamajas hyckleri). Det som utmärker doktors Muggs argumentation är att det inte verkar finnas en värld utanför hans sinnesstämning. Han vill inte lämna över sitt barn till en niqabklädd kvinna (som om Kungsholmen är en plats där traditionellt och religiöst klädda människor får typer av anställning där folk kan se dem) eftersom han vill identifiera personen (han är blind och döv för övrigt och det svarta spöken skrämmer Mugg) samt tillgodose barnets kommunikativa utveckling (i kulturer där kvinnor ofta bär niqab fattar ingen av den andra och alla krig beror på att de missförstår varandras mimiska signaler…). Att Alia själv ordnat med det tekniska är vind under paret Muggs sandaler. Deras profetior om det rasande Sverige under fötterna på 9 niqabbärande kvinnor är så brunt att det överträffar…..ja, ni får reda ut referensen själva.

Det ska återigen inte överraska den uppmärksamme. Varningarna om ”konsekvenser” är lustiga. Tidigare har Iran varnat om konsekvenser ifall Schweiz genomför minaretförbudet. Det lustiga blir den hycklande rundgången som Mugg & fru har hamnat i. Det brukar vara tal om frihet här och i andra länder, om demokrati, om mänskliga rättigheter och om respekt (selektiva sådana, givetvis). Dock var det azurbruna packets tystnad överbedövande under systerfolkpartiet SVP:s maktutövning och avskaffande av mänskliga rättigheter. Det indirekta argumentet från paret har varit att de har varit ”så upptagna”. Den som går på detta är muppare än mupp. Hyckleriets rundgång lyser av egen kraft och precis som de hann till undsättning av kolonialmentalisten så sympatiteg de med deras Schweiziska vapendragare. Alla vackra ord om människans värde såldes till priset av 2 röster som ändå pendlar mellan ND, SD och FP.

Vad ska man säga om storstads- och rikspolitiker som lägger ner så mycket på att vifta med hotande pekfingrar över en enda kvinnas klädsel men som fastnar med tungan i Dasseborg när ännu en anstormning manifesterar sig i den europeiska rasismoffensiven? Att rasismen sanktioneras av de folkvalda. Förtroendet har övergått i röstköp samtidigt som ödmjukheten har utrotas till förmån för hybris. Kolonialtänkande leder politikerna till uppviglande skolning av minoriteter och en kvinnas kamp för sin personlighet blir argument att strypa tusentals med. Att ett tvättmedelsföretag inte vågar stå emot detta är något man kan förstå helt och hållet.

Palinists speak out!

Det insiktsfulla och informerade gänget påminner så väldigt mycket om en del, låt oss säga, skeptiker vi har här i europa...

Table for two

Åh vilken drömsituation för 2 opportunister! De som har läst bloggens tidigare skrivelser kanske minns min fundering om vilka som kan tänkas utgå med vinst ur detta – här har ni vindflöjlarnas modellsteg på schavotten! En desperat Iran vill, i all den ridderlighet den kan roffa åt sig, framstå som en av få ”muslimska” regimer som gör sak av olusten mot Schweiz frisering av mänskliga rättigheter. Stödjarna och anhängarna av valinitiativet börjar redan i natt att hiva in säd i sina kvarnar för nu, gott folk, är det högsäsong för hatets marknad. Vad detaljerna egentligen handlar om framgår delvis i originalartikeln och det är en del som har, låt oss säga, slunkit undan i översättningen. Man kan dock undra om Iran tänker med sina friskaste gråa celler när man nyttjar en sådan stormig situation samtidigt som landet i sig är i ett så pass skört tillstånd. Det är osannolikt att Iran skulle syfta till andra medel än de som finns till förfogande inom diplomatins värld – politisk frossa, handelsembargo, kyliga initiativ till andra samarbeten. Att dra till sig världens, och ffa EU:s, uppspärrade ögon över detta kan inte vara bra. Vem vet, kanske är det så illa att regimen har hamnat i en drömlik förnekelse av den inte krackeleringen - allt ter sig vara så stabilt som det kan vara. Inget av detta tror jag är av särskilt intresse för de flesta som ser orden HOT och VARNING i samma textstycke som IRANS MAKTHAVARE. Hot eller ”hot” - i de antimuslimska ögonen är det så gott som verkställt på det värsta möjliga sättet och saken bör behandlas därefter.

Samtidigt tror jag att det finns en genuin oro i de Schweiziska maktkorridorerna för vilka diplomatiska konsekvenser resultatet kan få i längden – alla hot och ”hot” exkluderade. Regeringen hade som bekant uppmanat befolkningen att rösta nej vilket devis påvisar en förkalkyl av följderna. Samma oro har återspeglats hos befolkningen som röstade nej – det handlade inte bara om tolerans och folkrätt på hemmaplan utan även om landets intressen, rykte och ärbarhet på den internationella arenan. Vi lever dock i en värld där folks oro och uppmaningar kan manipuleras om till att användas som projektiler i specifika syften. Allt detta är godis för den muslimhatande rörelsen. Velar regeringen tyder detta på ryggradslöshet vilket troligen kommer att förarga folket som redan sagt sitt tydliga ja. Förargas Iran till en reaktion, som inte kommer att bemötas som reaktion utan bara som överreaktion, så är det synligt var sympatierna lär hamna. Att Iran, med sitt ruttna system, skulle ha mage att diktera för det direktdemokratiska Schweiz vad de får och inte får göra i sitt eget hem lär vända på en och annan mage. Röster som inte varit där förut men som nu finns där för de hatiska partierna har kommit ifrån någonstans – inga mysterier att lösa. Nu finns det risk att den nationella, internationella och vettiga kritiska stämman splittras och går över i instämmande med föraktarna när ett skenheligt Iran spelar hjälte för världens muslimer. Inte alla men tillräckligt många, som de 8% som avgjorde valet till hatets favör. Detta är en pardans som ingen av parterna verkar vara särskilt bekymrad över och förlorarna är åter – muslimerna och de som tror på folkrätten.

091206: bloggen seglora har en länk med en radiointervju där föreningshumanisten Christer Sturmark och Katherine Cash fårn svenska missionsrådet diskuterar religionsfrihet utifrån de senaste händelserna i Schweiz. Det som kunde ha blivit en bra diskussion hamnar istället på ett forum där Sturmark valsar runt ovh försöker slänga in så mycket föreningshumanistiskt religionshat och förvridande förakt som han bara kan. Någon borde ha påmint honom på ett post-it att det var "religionsfriheten som mänsklig rättighet" och inte hans scen för att argumenrra för "religionshat och diskriminering utifrån det".

The rise and fall of a talented fool

Det är något speciellt med den sociala biten kurder emellan. Rykten och nyheter sprider sig snabbare än vad de kan göra över nätet och alla-känner-alla-syndromet som man i Sverige associerar till norrliggande småbyar ligger på stadsnivå för kurderna. Det är inte mycket som kan hända i allmänhetens synfält utan att det förevigas i alla andras minnen och fenomenet följer med vart än folk flyttar. Sånt kan vara både på gott och ont och i det här fallet är det upp till var och en att avgöra det. Dom som känner till sångaren och musikern Karwan Osman har en åsikt om honom. Med sitt ursprung i staden Suleymaniyah började han tidigt med att gro en musikalisk hängivenhet. Karwan fick högre utbildning i musiklära i Baghdad där han specialiserade sig på gitarr och oud. För publiken var han bekant som den sjungande gitarristen och enligt uppgifter erhöll han vid examinationen 1986 högskolans pris för årets musikstudent i hela riket. Han berömmelse kom dock långt innan dess.

Dese chitr (händer, sluta!) original version:

Dese chitr – nyversion av Karwan Kamil:

Karwan började sin musikkarriär redan i början av 80-talet. Det var en tid där kurderna i Irak försökte återhämta sig från det stora nederlaget i mitten av 70-talet. Saddam Hussein hade intagit presidentposten och Irak-Irankriget slukade det kraft och resurser som baathisterna förmådde klämma ur landet. Kurdisk nationalism återspeglade sig i hopplöshet och frustration, arbetslera som historiskt sett knådats och formats bäst av konstnärliga händer. Musiken har, som i många andra fall, varit forum för motivation, uppväckelse och konstant flöde av den gemensamma rösten. Karwan, som var förman och frontfigur för en för tiden ovanlig konstellation, deltog i denna process. Som gitarrist i en västinfluerad musikgrupp skapade han musik med kurdisk själ och utländsk/västerländsk prägling. Instrumenten som fanns till förfogande var de klassiska verktygen för pop och rock– bas, gitarr, synt och trummor. Kvartstonen skyddes även om den förekom i enstaka fall. Bakgrunden kunde ha smak av jazz, blues eller 70-tals pop. Idag ses Karwan som en av föregångarna till den moderna kurdpopen i allmänhet och den specifika Suleymaniyah-popen i synnerhet.

Wara lam (kom till mig) – originalversion med video:

Wara lam – nyversion av Nazdar:

Musikstilen var dock inte ensam om att skapa Karwans glans. Texterna som Karwan skapade eller valde ut hade slagkraft utöver det vanliga. Ett fåtal behandlade konventionella hjärta-och-smärta-aktiviteter men de flesta var politiska. Karwan la gråtande toner över tragiska rader och lyssnarna drogs till det nya stjärnskottet. Han var ny, speciell, enastående, hade talangen, rösten och viljan. De unga tog till sig Karwans verk med hela sitt hjärta vilket förklarar hans berömmelse efter att ha släppt ett enda album. Karwan, som än idag tilltalas av en del som magistern, hade lagt ner spår för hur han ville göra sin musik och det tilltalade många. Han skulle bli kurdpopens arvstagare. Dessvärre gick det inte som det skulle göra. I en ännu omdebatterad händelse under kontroversiella omständigheter skulle ödet ta en oförutsedd kurs.

Lanja u lar (mjuka rörelser) – originalversion:

Lanja u lar – nyversion av Salar Mahmoud:

1990 greps Karwan Osman i Suleymaniyah och fördes hastigt till det ökända Abu Ghraib-fängelset. Ryktet spred sig och tids nog visste allmänheten om anledningen. Det som följer är uppgifter ur media men även från personer som känt någon av de inblandade personerna på nära håll. Karwan hade en nära vän från lumpartiden som var son till en välbärgad person i staden Kerkuk. Hama, som är den kurdiska förkortningen av Muhammed och som var vännens namn, har beskrivits som livlig och extravagant person. Omgivningen visste om deras ekonomiska situation inte bara ryktesvägen utan även via Hamas beteende. I vad som har framställts som ett förelagt rånmord kallar Karwan sin vän Hama till Suleymaniyah med en förfrågan om ett större lån. Väl framme verkställer Karwan och hans kompanjon Smay Sarkan (Sma är ett kurdiskt smeknamn för någon som heter Ismail) sin plan – Hama mördas och både lånepengarna och Hamas bil stjäls. För att gömma undan spåren tänder man eld på Hamas döda kropp.

Lulay tfang - gevärets pipa - en av Kamils starkaste politiska låtar som kom efter Halabjakatastrofen:

Drygt 1 år senare, ca 1 månad efter Kuwaitinvasionen, verkställdes domen som Karwan hade fått. Tillsammans med Smay Sarkan avrättades båda personerna genom hängning i det fruktade Baghdadfängelset. Det finns lösa uppgifter på att man efter befrielsen har studerat de juridiska dokumenten som fanns i Suleymaniah och funnit information om att Karwans och Smas arresteringar bara var ryktesbaserade. Andra menar att regimen slog ut 2 flugor i en smäll – en strong politisk musiker likviderades samtidigt som att man redde ut ett mordfall som hade upprört allmänheten. Ska man gå efter den baathgrillade och -hatande allmänheten så säger kunskaperna hos majoriteten att rånmordsuppgifterna stämmer. Där förbannas Karwan för all sin tid i livet – Hama var en yngling som bragdes om livet på detta brutala sätt för att mätta 2 personers girighet. Den lilla gruppen som står för de andra idéerna vägrar tro på Karwans krossade ärbarhet. Vad som återstår är att Karwans musik, det lilla han hann skapa, lever sitt eget liv utan någons inverkan. Låtarna behandlas som skatt och i princip samtliga har fått nya och moderniserade covers varav några exemplifierade i detta inlägg. Mördaren fick sitt straff men det oskyldiga skapandet lever vidare.