
Detta med att kalla entiteter och personligheter, som är kopplade till religiositet, för fantasifigurer uppfyller en funktion som ej nödvändigtvis är anknuten till saklighet, hederlighet eller ens relevans.
För aktiva ateister och antiteister, såsom
föreningshumanisterna, är argumentet det ultimata fingret att visa upp för att
hävda sin arrogans. Där är de förnuftets röst med en flagrant rätt att smeta ut sin världsbild, ty dessa består ändå av självevidenta påståenden. Ordväxlingen sker utefter enkla tankebanor eftersom den religiöses underlägsenhet aldrig antas kunna komma upp på hotande nivå. Denne tror ju ändå på saker som inte finns och aldrig har funnits – kan man inte titrera, mikroskopera eller derivera beviset med dagens metoder så är det kört, och man är därmed rånad på sitt förnuft.
Hatare av religioner och religionsutövare som aggressivt marknadsför sin episka världsbild ska tas med en nypa salt. Den som inte kan stiga ur sin led för att betrakta sig ur andra vinklar förlorar inte bara på att nyansera sig utan även på att göra anspråk på andras respekt. När dessa vill forcera sina idéer för att vinna mark så sker det på enfaldens meriter. Människor uppmanas kompromissa med sin värdighet och integritet, med sina friheter och rättigheter, för att stilla andras egoism och hybris. Lyckligtvis är det inte ofta som det får gå oemotsagt, vilket uppdagar desperationen och det oseriösa i dessa personers, i slutändan tankeflikens, argumentation. Den senaste tidens avslöjanden om föreningshumanisterna och medlemmarnas maniska svar bör väl ses som mer bevis på jättehögen av bevis om hatet i föreningen.
Fenomenet religiöst/oreligiöst idiotförklarande är på intet sätt ett ateistexklusivt varumärke. Det förekommer friskt mellan religiösa grupper och kan då, liksom i ateistens fall, beröra allt ifrån subtil förhävelse till livsfarlig jakt. Kärnan i det kommer i stort ändå tillbaka till samma grund, nämligen framlägga sig själv som den av flagranta skäl överlägsna parten. När detta sker som argument för att rädda situationen i en annan argumentation så är vi nere på en nivå som fordrar sin egen uppmärksamhet. I dagarna har DN:s
importerade små-antimuslimske kulturchef Björn Wiman slagit knut på sin förmenta förträfflighet genom att plocka bort ett seriestrip a la Rocky med motivationen att innehållet var antisemitiskt. Saken togs givetvis upp för diskussion i den kulturmediala sfären och Wiman uppmanades att förklara sin ställning ännu närmare, med tanke på dennes attityd gällande provokativa produktioner kontra yttrandefrihet. Det var nu som smällarna small.
Wiman frågas vad skillnaden är mellan det självklara att publicera profeten som rondellhund och det självklara att plocka ner denna strip.
Kulturchefen andas in, tar sats och svarar:
- Skillnaden är ju att Lars Vilks teckning driver med en påhittad religiös figur, nämligen profeten Muhammed, medan antisemitismen som den tar sig uttryck i stripen riktar sig mot en enskild folkgrupp. Det är en solklar och viktig distinktion att göra.
Fast "riktiga människor" tog rondellhunden väldigt personligt...
- Människor tar väldigt många olika figurer på stort allvar, det finns säkert dom som inte tycker att man ska driva med jultomten också, säger Björn Wiman kulturchef på DN till Kulturnyheterna.
Att inleda en historisk bevisföring för att fullständigt strimla det osanna i Wimans direkta mening om profeten som ett spöke är bortkastade ord. Det ska man inte behöva göra med chefen för kulturredaktionen tillhörande en av landets största tidningar. Primärt är detta ej ett angrepp på evidensen för profetens fysiska existens som det är en räddningstunnel för Wiman att krypa ur. Han omvandlar profeten till en fiktiv karaktär i syfte att idiotförklara muslimer i relation till de som han menar har upprörts över antisemitismen i stripen. Wiman manifesterar ett ställningstagande där muslimers reaktion för sin värdighet och integritet – mot påhopp, hat och diskriminering – reduceras till sagovärldens infantila irrationalism samtidigt som likvärdiga och presumtiva reaktioner som han legitimerar blir till fog för censur.
Frågan är hur illa det ligger till med en
redaktionschef som motiverar ett beslut på bekostnad av någon annans integritet, och på detta usla sätt. Tänk er, Wimans sätt att argumentera för sitt beslut var så dålig – professionellt, journalistiskt och redaktionellt – att
Lars Vilks väljer (opportunistiskt?) att gå ut med kritik mot hans okunskap. Det här var för några dagar sen och fler har anmärkt på Wimans dubbelmoral. Huruvida han sitter och våndas för att uttryckt sitt hat mot muslimer under DN:s tak är något man kan spekulera i. Det råder dock en isande tysthet från honom. Wiman verkar ha gått under jorden och är tyst som
en död mans skugga. Om det är chefens munkavle eller hans egen feghet som försett honom med ordlöshet är inte speciellt intressant. Tystnaden säger betydligt mer än vad ord skulle kunna göra. Kulturchefens argumentföring är för mig inget annat än ännu ett bevis på den nya DN-ledningens intressen gällande behandlingen av muslimer.
Om DN:s kulturchefs bästa kort, för att rädda det lilla som var kvar av ansiktet, var att kalla muslimer för knäppa spökdyrkare som är (negativt) okränkbara så vill jag att
det ska vara kvar. Denna antimuslimska manifestation ska vara en stämpel på DN:s panna som riktar in sig på att obeprövat chefsbesätta positioner utifrån
politisk agenda. Denna deklaration av agenda kunde inte vara tydligare. Att en person deklarerar sin
maktfullkomlighet genom att värdera grupper utifrån deras rätt till integritet, att en ledande person menar att muslimer har bara sin egen enfald att skylla på om de kränks kommer man inte undan med utan att högre makter beviljar det. Jag kan inget annat än uppskatta de öppna orden med DN:s goda minne. Uppenbarligen väntar man ut det utan att ens behöva kommentera det, och övriga mediala enheter lät det gå som en mindre notis. Tydligare redaktionell ståndpunkt får man leta efter i södra USA. Ränderna från Expressen gick aldrig ur, men det kanske var meningen.