1000 Kurdish flags

Nej, det är inte något ur händerna på bröderna Shulman, utan titeln syfta på en händelse som nyligen inträffat i staden Basra i södra Irak. Som en hedersbetygelse gentemot den kurdiske presidenten Masoud Barzani och den roll han spelat i bildandet av den nya regeringen samt som ett tecken på brödraskap delade man ut 1000 kurdiska flaggor som hängdes upp på offentliga platser runtom i staden. Initiativet till detta togs av arabiska fraktioner inom den styrande koalitionen i landet. Flaggorna togs ner i förtid, enligt uppgifter på order från stadens borgmästare, och kritiken mot hans agerande har varit hårt. Bland annat har regeringskansliet uttryck besvikelse och påpekat att den kurdiska flaggan är en flagga av Irak. Det är ändå intressant utveckling som undergräver den hektiska och hatiska propagandan mot araber från en del utlandskurdiska karaktärer vi har blivit alltför bekanta med. Vad ska de hitta på nu för att uppvigla generalismen med?

A new level in Kurdia

Härligt med nya kurdiska landvinningar! Man blir så stolt att själen blir tårögd. Kampen om frihet från statligt förtryck har gett resultat och idag kan vi sätta upp följande nationella hedersbetygelser om hur vi förvaltar det som mången gett blod, svett och stålar för:

• Första personen som skiter i en musikvideo
• Första kvinnan som jonglerar med sina bröst för att kompensera för sin musröst och sin tonsäkerhet som är i nivå med en elefants svans
• Första kvinnan som visar trosorna för kameran
• Första kvinnan som visar upp sig topless i TV

Har en sådan händelse plats på denna blogg? Ja, varför inte? Att göra en Paris Hilton bland kurder måste uppmärksammas, framförallt för att visa hur illa folkets förtroende missbrukas. Det är dock inget problem för Mzhden, som uppenbarligen njuter av all uppmärksamhet. Hon ser sig nog som morgondagens rebell, den som spräckte nationens mödomshinna och fick dess underhållningsapparatur att mogna ända in i 2000-talet. Jag vet ändå att jag inte är den ende som idag spottar på Kurdiens fallenhet för förfall. Havet smutsas inte av hundens gap, men ingen vill dricka där i alla fall. Kan någon snälla örfila mig så jag vaknar ur denna tråkiga mardröm?

For Svartens eyes only

Den här modifierade versionen av Göteborgs berömda King Size räksmörgås förtärades på Heaven 23 och med modifierad menas det att den faktiskt hade 250 gram färska, feta och handskalade räkor på sig. Den sköljdes ner med ett glas isvatten: djävulskt god var den och även om jag är bra glad i maten så klarade inte jag hela mackan...

Deadbeats craving father figure

Ja, där kom den ja! Många menar att det bara var en närstående tidsfråga innan Mona skulle avgå och att hon egentligen aldrig tog plats som den unifierande ledaren. En övergångsfas mellan stora ledare. Spekulationerna om vem som tar efter har varit i gång och det flyger presumtiva kandidatnamn överallt. Som utomstående tänker jag – vad ska det tjäna till när partiets ändå består av vilsna fegisar?

Mona tog över i en period när ingen i partiet ville ta tag i sig själva ens med tång. Där stod de, alla potentiella kronprinsar och prinsessor, och stirrade på sina tår när de strök runt med dem. Varenda en räddade sitt eget skinn (läs plånbok och karriär) och Mona var den ende som hade vett att försöka hålla liv i det lekamen som var S. Partiet kom upp på fötterna igen och då flockades alla lycksökare runt rosen. Sedan gick det som det gick i valet, och nu har man blivit av med ännu en ledare.

Kanske är det en ny strategi som är på gång, kanske tröttnade Mona på att omges av tofflor. Även om jag aldrig varit en beundrare av Mona så kan jag inte se att hon bär den skuld som åskrivs henne. När man personifierar ledarskapet inom ett modernt demokratiskt parti så är det min uppfattning att man saknar elementär förståelse för partipolitikens långvarighet. Särskild med tanke på flathet som grott inom S de senaste åren. Stora i ord men handlingsförlamade, mest står man och väntar på att den store ledaren ska vissla så stekta sparvar flyger in i munnen på en.

Man undrar om S medlemmarna är medvetna om att de har övertagit högerns ledningscurlande eller om det alltid varit en del av partiets entitet. Jag tror inte det och det gäller att radera ut det för att vänstern ska ha en chans i kommande val. Fin fem fel hos er själva - person för person! Leta inte efter ledare i innergänget, sveket mot partiet när det gällde indikerar på att det kan upprepas. Dessutom finns det inga i innerkretsen som kan antas ha lockande karisma och åstadkomma tillökning. Svik inte idealen och det som gjorde S till vad det var…..å andra sidan är M det nya arbetarpartiet, och S har varit duktiga på att leverera röster till SD…

Kurdish musician receives international award

Kurdisk musik behöver internationaliseras, för det finns mycket kunskap och glöd där som kan göra sitt i folks öron. En person som verkar göra sitt är den unge kurdiske Kompositören Karzan Mahmood, född -81 i Suleymaniah och sedan 2005 bosatt i Sverige. För tillfället är han forskare (masterstudent) vid Kungliga musikhögskolan och förutom sin primära inriktning, som gäller klassisk musik, har han stått bakom många traditionella kurdiska produktioner. Förra året var han en av finalisterna vid The International Music Prize for Excellence in Composition med pianostycket When I am a bird, och i år gick han ett steg längre genom att vinna det prestigefyllda Sabam Award for Best Young European Composer, som är filmmusikens egen världstävling och som delas ut av the World Soundtrack Academy vid filmfestivalen i Gent i Belgien. Jag gratulerar Karzan för hans åstadkommanden med förhoppning om att höra hans musik i kommande storproduktioner. Därav avslutar jag inlägget med en låt som har förberetts av honom och som sjungs av hans fru, den kända sångerskan Kani. Låten är en gammal klassiker i ny version och heter hata xwar deta xwar (grov översättning – nedför kommer hon…).

Sweden of pigs – part 1

Detta är ingen immanent artikelserie, utan en serie om det nya och kommande Sverige. Det handlar om ord vi önskar att vi aldrig hade hört, bilder vi önskar att vi aldrig hade sett och erfarenheter vi önskar att vi aldrig hade fått. Paradigmskiftet från sans till vansinne har redan ägt rum, och nu breddar vardagligandet av den böldiga variga åkomman ut sig på hörn och torg. Det handlar om ett Sverige som ända sen 19:e september gett vanvettet en kroniska smärta i magen. De öppna och behjärtade kärleksförklaringarna till hatet som struktur har blivit fler och numera tycks ovanligt många harskla ur sig skamlösa tankar utan betänkligheter. Detta är tänkt bli mitt eget register av oönskade erfarenheter och till min egen bestörtning vet jag att de kommer att växa i antal allteftersom hatet växer. Ni kan skratta, gråta, förundras eller kväljas. Detta är dagens verklighet.

1. De kräsna sportnationalisterna:

Jag är inte och har aldrig varit matlåda-typen. Detta med att ha gårdagens vattniga pulvermos med några skivor dallrande falukorv (fläskfritt förstås) och geggig ketchupklet med skinn på i värmeskåp är inte min grej. Bättre belöning vill en glupsk gastronom ha. Missförstå mig inte, jag är inte bortskämd eller otacksam – jag har försökt hela grejen och kommit fram till att idén inte funkar för mig. Därför brukar jag luncha på restaurang nära jobbet, växlande mellan 3 ställen. Det var under en sådan lunch som jag och kollega erfar härligheten hos den arbetarklass som idag utgör en del av SD:s väljarkår. Eftersom borden är placerade tätt intill varandra är det oundvikligt att man hör vad andra talar om även om de viskar. I detta fall talade 2 herrar vid bordet bakom oss om svensk fotboll vilket drog till sig våra fotbollsälskande sinnen. Duon kommer in på superettan, som precis avgjorts, och de diskuterar lagen som har avancerat. Det är här som intellektualismen blixtrar hos en av dem, vars ord bejakas instämmande av den andra:

”En sak begriper jag inte, sånt som gör mig så förbannad…och de undrar varför vi röstar på Jimmie. Det heter ju AllSVENSKAN för fan! Hur kan man tillåta lag som heter Syrianska, Assyriska och annat pling och plong komma upp dit? Alltså….det är rena skandalen!”

Uppenbarligen är det inte lagnamnen som är bekymret här – eller så finns det psykopater som röstar i allmänna val efter oönskade lagnamn i fotbollsligor. Vad vet jag? Det är ändå det svenska i Allsvenskan som definierar ligans karaktär för herrarna. Det vill de inte ha besudlad med ovärdiga lag. Det hade varit intressant att fråga dem hur deras avoghet mot det ”icke-svenska”, som redan nu upprätthåller ligan, ska hanteras. Alla stjärnor med namn som Eguren – Mutumba - Selakovic, alla chokladbruna spelare, alla lagledare som faller under deras blågula radar. Eller hur det passar sig med lagnamn som HÄCKEN eller gud förbjude – AIK – i den rena allsvenskan. Det var dock inte läge för det. Jag och kollegan gick fram och tillbaka mellan kvästa gapskratt och förnekande chock – kan detta vara sant?!

2. Medelålderspar med förstörd söndagspromenad:

Förra helgen var det demonstration på torget i Eskilstuna. Temat var kristna irakier (med utgångspunkt i den tragiska attacken mot kyrkan i Baghdad) och tillropen var allt mellan ”sluta döda kristna” till ”en kristen frizon - nu”. Demonstranterna bestod mest av kristna irakier men på plats befann sig människor ur även andra etnokristna grupper samt kristna organisationer. Dessutom fanns det flera muslimska moskébesökande personer där. Tycka vad man vill om budskapen – talen bestod mest av kristen nationalism, beklagelser översvunna storhetstider och hur unikt förtrycket av kristna är i Irak. Det finns mycket att hänga upp sig på i det inkorrekta innehållet – i min personliga förhoppning önskar och arbetar jag för fred för alla människor i landet. Sen hade jag inte farit med osanningar om etnisk rensning när jag vet att antalet offer och uttränga i andra grupper övergår de kristna grupperna – i antal och proportionerligt. Sist men inte minst man hade önskat – för en gångs skull – se någon - enskild person eller föreningsrepresentant - ur den irakiska kristna gruppen i staden demonstrera när andra förtrycks. Det är tyvärr mönstret och man kan skriva massvis med inlägg om detta. Detta inlägg handlar dock inte om dem, utan om deras självklara demokratiska rätigheter och om folk som har åsikter om dem. När jag skulle gå ifrån demonstrationståget hamnade jag i gångfas med ett medelålderspar och vi åtföljdes (ofrivilligt) i lång sträcka under flera minuter. Under dessa minuter samtalades de om vad de hade sett under de sekunderar de hade passerat demonstrationen och hur det hade påverkat dem:

”De pratar om hur islam dödar dem och hur de vill att de ska sluta med det. Det är väl bra och allt, men måste de göra det här? De kan väl åka tillbaka och visa sitt stöd för sina nära och kära? Islamerna måste de göra slut på där borta! Det är verkligen fel tid och plats – jag menar, vad ska vi göra åt det? De ska ju lösa sådant själva där borta och inte komma hit med dem.”

Jag vet inte hur många nivåer av fel der var som damens ord hann träffa innan hon var klar med sin lektion. Allt är för självtalande, speciellt hennes åsikter om de förbannade islamerna. Det ironiska är att hon faktiskt har goda åsiktsvänner bland kaldéerna och andra irakiska kristna grupper i hatet mot muslimerna – något som tydligt visat sig i rapporter (se bland annat SVT:s program om SD:s uppgång). Kaldéerna är inte dummare än vad de gör sig till och min erfarenhet av irakiska flyktingar är att de flesta kan betydligt mer om svenska förhållanden och politik innan de ens funderat på flykt hit. Förenade i hat äro mången, men de icke veta att deras dag komma när det äro slut med muselmanerna i detta heliga land.

3. Mer hjärta än vad som intresserar mig:

Som patient är man i underläge och vårdsituation är ofta en tuff ansträngning även om den objektivt bedöms som enkel. Det är lätt att tro saker och ting utifrån. Därför är vi noga med att avdramatisera situationen för få folk att slappna av – något som allt och alla tjänar på. I detta skapas en länk mellan vårdaren och vårdtagaren där socialisering och förtroende ser till att man blir du med varann. Har man träffats år efter år så blir man mer och mer som gamla vänner som återses och byter den gånga tidens erfarenheter. Så var det också i fallet som kommer upp. Personen var en belevad pensionär som hade arbetat runt om i världen och som hade mer historier att berätta än någon annan jag träffat. Han har också haft en tendens i sitt liv att hamna på platser som då blivit uppmärksamheternas centrum. Uganda under Idi Amin, Iran under revolutionen, Afghanistan under Sovjets invasion, Kambodja när röda Khmererna styrde etc. Jag älskade att lyssna på denna mans livshistoria och allt han har varit med om. Denna gång kom han och var lika glad som förut. Dock hade han råkat ut för tråkigheter månaderna innan som tärde på honom. På sitt torp, där han hade sin sommarstuga, hade han blivit av med redskap och utrustning för 100 papp. Det handlade om allt ifrån vanliga verktyg till större maskiner. När sköterskan frågade om de hade fått tag på tjuvarna så kom herrns bild av saken fram:

”Nä, det har de inte gjort. Alla verktyg och maskiner är väl utspridda i Polen vid det här laget. Det har varit ett gäng polacker som arbetat på torpet bredvid så det kan inte vara några andra än dem. De snor ju allt de kommer åt! Sist de slog till hade de tagit även sylt och skinka som var i förrådet. Sådant skulle ju en svensk aldrig bry sig om!”

Det är vid det denna tidpunkt som han vänder sig och inser att det faktiskt är ännu en person – yours truly – i rummet. Ansiktet rodnar till med ett ormbetts hastighet och han går i täten för att rädda situationen. Han kommer med en räddningsaktion som blir en av de sämsta undanmanövrarna jag någonsin hört. Vi backar en gnutta:

”….. Sådant skulle ju en svensk aldrig bry sig om!.........[rött ansikte]……..eller folk…..människor som eh……[sväljer nervöst] som bor i Sverige……..[sväljer nervöst igen]….permanent alltså…….och har gjort det länge…..”

Tack så mycket. Den som inte är svensk och aldrig blir det kan rensas från sin tjuvaktiga natur – det är bara att ge den tid. Jag kanske går hårt emot gubben som kanske sa mer än vad han tyckte, men under alla år så är det första gången han visar sådan färg. Det finns ett kurdiskt ordspråk som lyder – att sätta sig upp på åsnan är en skam, och att stiga av är en annan…

More about the 99

Jag har tidigare skrivit om de muslimska superhjältarna The 99. Nu har SvD vaknat till och gjort ett reportage om serien. För den som är mer intresserad av vad skaparen har att säga rekommenderar jag hans föreläsning på Ted talks.

The issue with donkeys

Detta med att kalla entiteter och personligheter, som är kopplade till religiositet, för fantasifigurer uppfyller en funktion som ej nödvändigtvis är anknuten till saklighet, hederlighet eller ens relevans. För aktiva ateister och antiteister, såsom föreningshumanisterna, är argumentet det ultimata fingret att visa upp för att hävda sin arrogans. Där är de förnuftets röst med en flagrant rätt att smeta ut sin världsbild, ty dessa består ändå av självevidenta påståenden. Ordväxlingen sker utefter enkla tankebanor eftersom den religiöses underlägsenhet aldrig antas kunna komma upp på hotande nivå. Denne tror ju ändå på saker som inte finns och aldrig har funnits – kan man inte titrera, mikroskopera eller derivera beviset med dagens metoder så är det kört, och man är därmed rånad på sitt förnuft.

Hatare av religioner och religionsutövare som aggressivt marknadsför sin episka världsbild ska tas med en nypa salt. Den som inte kan stiga ur sin led för att betrakta sig ur andra vinklar förlorar inte bara på att nyansera sig utan även på att göra anspråk på andras respekt. När dessa vill forcera sina idéer för att vinna mark så sker det på enfaldens meriter. Människor uppmanas kompromissa med sin värdighet och integritet, med sina friheter och rättigheter, för att stilla andras egoism och hybris. Lyckligtvis är det inte ofta som det får gå oemotsagt, vilket uppdagar desperationen och det oseriösa i dessa personers, i slutändan tankeflikens, argumentation. Den senaste tidens avslöjanden om föreningshumanisterna och medlemmarnas maniska svar bör väl ses som mer bevis på jättehögen av bevis om hatet i föreningen.

Fenomenet religiöst/oreligiöst idiotförklarande är på intet sätt ett ateistexklusivt varumärke. Det förekommer friskt mellan religiösa grupper och kan då, liksom i ateistens fall, beröra allt ifrån subtil förhävelse till livsfarlig jakt. Kärnan i det kommer i stort ändå tillbaka till samma grund, nämligen framlägga sig själv som den av flagranta skäl överlägsna parten. När detta sker som argument för att rädda situationen i en annan argumentation så är vi nere på en nivå som fordrar sin egen uppmärksamhet. I dagarna har DN:s importerade små-antimuslimske kulturchef Björn Wiman slagit knut på sin förmenta förträfflighet genom att plocka bort ett seriestrip a la Rocky med motivationen att innehållet var antisemitiskt. Saken togs givetvis upp för diskussion i den kulturmediala sfären och Wiman uppmanades att förklara sin ställning ännu närmare, med tanke på dennes attityd gällande provokativa produktioner kontra yttrandefrihet. Det var nu som smällarna small.

Wiman frågas vad skillnaden är mellan det självklara att publicera profeten som rondellhund och det självklara att plocka ner denna strip. Kulturchefen andas in, tar sats och svarar:

- Skillnaden är ju att Lars Vilks teckning driver med en påhittad religiös figur, nämligen profeten Muhammed, medan antisemitismen som den tar sig uttryck i stripen riktar sig mot en enskild folkgrupp. Det är en solklar och viktig distinktion att göra.

Fast "riktiga människor" tog rondellhunden väldigt personligt...
- Människor tar väldigt många olika figurer på stort allvar, det finns säkert dom som inte tycker att man ska driva med jultomten också, säger Björn Wiman kulturchef på DN till Kulturnyheterna.

Att inleda en historisk bevisföring för att fullständigt strimla det osanna i Wimans direkta mening om profeten som ett spöke är bortkastade ord. Det ska man inte behöva göra med chefen för kulturredaktionen tillhörande en av landets största tidningar. Primärt är detta ej ett angrepp på evidensen för profetens fysiska existens som det är en räddningstunnel för Wiman att krypa ur. Han omvandlar profeten till en fiktiv karaktär i syfte att idiotförklara muslimer i relation till de som han menar har upprörts över antisemitismen i stripen. Wiman manifesterar ett ställningstagande där muslimers reaktion för sin värdighet och integritet – mot påhopp, hat och diskriminering – reduceras till sagovärldens infantila irrationalism samtidigt som likvärdiga och presumtiva reaktioner som han legitimerar blir till fog för censur.

Frågan är hur illa det ligger till med en redaktionschef som motiverar ett beslut på bekostnad av någon annans integritet, och på detta usla sätt. Tänk er, Wimans sätt att argumentera för sitt beslut var så dålig – professionellt, journalistiskt och redaktionellt – att Lars Vilks väljer (opportunistiskt?) att gå ut med kritik mot hans okunskap. Det här var för några dagar sen och fler har anmärkt på Wimans dubbelmoral. Huruvida han sitter och våndas för att uttryckt sitt hat mot muslimer under DN:s tak är något man kan spekulera i. Det råder dock en isande tysthet från honom. Wiman verkar ha gått under jorden och är tyst som en död mans skugga. Om det är chefens munkavle eller hans egen feghet som försett honom med ordlöshet är inte speciellt intressant. Tystnaden säger betydligt mer än vad ord skulle kunna göra. Kulturchefens argumentföring är för mig inget annat än ännu ett bevis på den nya DN-ledningens intressen gällande behandlingen av muslimer.

Om DN:s kulturchefs bästa kort, för att rädda det lilla som var kvar av ansiktet, var att kalla muslimer för knäppa spökdyrkare som är (negativt) okränkbara så vill jag att det ska vara kvar. Denna antimuslimska manifestation ska vara en stämpel på DN:s panna som riktar in sig på att obeprövat chefsbesätta positioner utifrån politisk agenda. Denna deklaration av agenda kunde inte vara tydligare. Att en person deklarerar sin maktfullkomlighet genom att värdera grupper utifrån deras rätt till integritet, att en ledande person menar att muslimer har bara sin egen enfald att skylla på om de kränks kommer man inte undan med utan att högre makter beviljar det. Jag kan inget annat än uppskatta de öppna orden med DN:s goda minne. Uppenbarligen väntar man ut det utan att ens behöva kommentera det, och övriga mediala enheter lät det gå som en mindre notis. Tydligare redaktionell ståndpunkt får man leta efter i södra USA. Ränderna från Expressen gick aldrig ur, men det kanske var meningen.